Jag läste om Doris Dahlins och Maggan Hägglunds bok "Drunkna inte i dina känslor. Den handlar om människor som är extra känslobegåvade.
Enligt den amerikanska psykologen Elaine Aron är två av tio extra känsliga för hur man själv och andra känner och kan kastas mellan att vara helt orkeslös och se världen i svart till att stå på barrikaderna som en krigaramazon.
Ja jag känner igen mig. Det gör säkert många. Hur som helst är det väldigt energikrävande att vara sån här. Att gå in i ett rum och känna stämningen, spänningar, energier... och dessutom själv känna så starkt åt alla håll så man sprängs.
Tydligen kan det här bero på att man som barn fått ta för mycket ansvar samtidigt som det är till viss del medfött. Det är en överlevnadsstrategi för flocken att ana faror och se behov. Tell me about it.
Så det är väl bara att köra på då i ullstrumporna tills man klappar ihop. Om man, jag, nu gör det nån jäkla gång så man får vila äntligen.
