Bär mig eller skjutsa mig i en vagn. Mjuka kuddar och fjädring professional. Prata åt mig. Andas åt mig. Dödheten har besatt min kropp och mitt psyke.
Dra åt helvete vilken sluthet. Igår var det aningen värre än idag. Idag har jag i alla fall lyckats röra mig.
Igår låg jag på soffan, illamående av trötthet, värkande i leder och kropp och jag kunde inte begripa hur jag nånsin skulle ta mig upp.
Fy för fanden.
Jag läste om en kvinna som blivit misshandlad och terroriserad sedan sin barndom och hur frustrationen och hennes dåliga mående satt sig fysiskt i kroppen. Neurologiska åkommor, ledsmärtor osv till och med förlamning vars orsak inte visade sig på provsvar eller röntgenplåtar.
Hennes kroppsliga besvär hade sitt ursprung ur psykiskt lidande, dåligt mående helt enkelt.
Det finns en hemsida som handlar om just sådana här saker, hur psykiska trauman kan framställa fysiska sjukdomstillstånd. http://www.funktionellasymptom.se/
Natten till igår drömde jag om exhelvetet. Han som misshandlade mig i fyra år.
Han var runt mig hela tiden, mellan mig och Pluto, Pluto försökte jag ringa efter, jag fattade inte var han var, varför han inte var hos mig? Folk frågade om det var slut och sorgen över att han var borta var obeskrivlig.
Istället var där någon som jag avskydde och jag tvivlade i drömmen på att Pluto någonsin funnits. Som att det var för bra för mig.
Känslan jag hade när jag vaknade 05.25 var rent överjävlig.
Jag tror att det satte igång nånting för jag mår åt helsike.
