Det har varit en ansträngande vecka. På många sätt. Yttre omständigheter, kroppen och så huvve't. Så ansträngande att jag inte vetat riktigt om jag skulle klara av mig själv.
Det är otäckt att göra vardagssysslor och samtidigt vara så gråtfärdig/slut/rädd/nervös så att man blir så där kraftlös som man blir innan man ska in på en scen eller tävlingsbana.
Det ska inte behöva vara så. Men nu när det är så... vad tusan gör man? Jag har inget svar på det. Jag blir bara uppgiven.
På morgnarna när den värsta jävulen rider mig så brukar jag träda in i ett tillstånd av att "nej jag skiter i det här, det är för jobbigt, jag gömmer mig och förklarar mig sjuk" och då kommer ett litet lugn över mig. Att jag slipper ifrån och jag ser en vision av det liv jag vill leva.
Och sen är allt borta igen.
En jävla till kamp. Varenda dag. Och så försöker man göra nåt konstruktivt, med hästarna eller så, och sen... pfff....
