Egentligen skulle jag inte göra någonting som en manifestation av hur samhället har behandlat mig och sådana i samma sits som jag.
Egentligen skulle jag ha hängt mig. Egentligen skulle jag ha fått ett raseriutbrott och vält skrivbordet över utredaren från Försäkringskassan.
Egentligen skulle jag ha klappat ihop för länge sen, redan då jag blev satt på svältpeng och blev livegen. Då när jag skulle stå till svars för ingenting, för att jag var människa och knappt det. Egentligen skulle jag ha klappat ihop.
Egentligen skulle jag ha gett upp för länge sen.
Egentligen skulle jag inte ha försökt betala mina skulder utan blivit en fullskalig belastning för samhället i egenskap av en totalt utblottad och psykiskt sjuk person som behöver resurser personal.
Egentligen skulle jag inte ha hankat mig fram och försökt klara mig när världen rasade ner i mitt huvud.
Egentligen skulle jag inte gå upp ur sängen på morgonen, på förmiddagen eller ens kvällen.
Egentligen skulle jag vara precis så deprimerad som jag är.
Egentligen skulle jag inte ha orkat.
Egentligen orkar jag inte.
