Det är nu det gäller att hålla i. Hålla fast i allt det som man skapat åt sig. Jag. Allt det som jag tycker om och som får mig att bli normaliserad, jordad och lugn när hela världen gungar.
Som nu.
Oförklarligt när det händer, men det händer, och det finns inget grepp. Styrkan viker och tröttheten är överväldigande. Utsikterna är få, lösningarna obefintliga, tryggheten väck.
Jag vill så mycket, kan så mycket, men vad hjälper det när man är död av sin egen skalle. Kropp. Allting.
Slagen till marken som en skadeskjuten fågel, utpumpad och förbi, som en kolsvart korp i dörröppningen.
Det är nu jag skulle behöva insatser professional. Läggas in, tas ut, flyttas på, avlastas, förstås, vaggas... men här finns bara jag och mitt huvud och mina egna vägar till vila. Hjälpen uteblev när nöden var som störst och se vad den lett mig nu.
Det är bara en tidsfråga innan min vila kommer att bli mitt fördärv.
Synd på sådan potential.
Synd på så rara ärtor.
