Oåtkomliga på sina telefontider om de ens har några på toppen av eremitberget. GAAHH!
Igår var det en dokumentär på tvåan om psykakuten på S:t Göran i Stockholm. Mycket intressant.
18 platser hade de. 18 platser! Det var alltid fullt och många som var där skulle inte behöva var dör utan på andra ställen. En dam på 91 år vars sinnen börjat svikta, en asylsökande kvinna som fått besked om utvisning, ungdomar vars pojk- eller flickvän gjort slut osv.
Nu jävlas det storartat här. På alla håll och kanter. När man tycker att man gjort nåt bra så är det ändå inte bra och man halkar ner på noll igen. Fy fan.
Hur många gånger ska man orka klättra upp?
Det är smått osynligt det här, hur utsatt man blir om man hamnar i behov av vård. Antingen det gäller psyket, missbruk eller både ock. Det kroppsliga lämnar jag därhän för nu.
Det är osynligt för folk som aldrig behövt söka hjälp själv eller för en anhörigs räkning. Bristerna är alltså obegripligt stora. Man säger år efter år att "men herregud så här kan det ju inte få gå till" "så kan det väl ändå inte vara", och så är det just så illa som det är och lite till.
Maktlösheten... insikten att ingen hjälp finns, inte här, inte när man behöver den. Den kanske finns nånstans, ibland, men inte så väletablerad att den finns konstant som en trygghet för den som hela tiden håller sig i livbojen med vitnande knogar.
Den här livbojen har man byggt själv, kanske har en familj byggt den, av trasiga liv och gammal gråt. Av sorg och empati och krossade hjärtan. Av utmattning och hopp.
Det är osynligt.
Vem ska se det?
Vem ska förstå det?
Ulf Kristersson? Fredrik Reinfeldt? Dan Eliasson? Annie Lööf?
Tror ni de nånsin har hållit eller byggt en sådan livboj?
