på en känslomässig mur
den är byggd av varje frusen tår
innanför hänger händelser i bur
Ingen har fått muren att rasa
inte helt, bara till en del
vad som finns där bakom jag fasa'
så länge den finns där är jag hel
Såg ni Gudrun Schyman i "Min sanning" igår? Alla sympatiserar kanske inte med hennes ideologi men hon är en helvetes retoriker. Jag gillar ju hennes ideologier också men jag tycker hon är så skicklig att prata, intressant att lyssna på.
Det var synd att Cecilia Bodström som intervjuade avbröt så mycket. Den enda gång hon inte gjorde det var när Gudrun talade om sin alkoholism vilket var väldigt intressant.
Men dagens intervjuare ska vara så "på" som Leif GW uttryckte det. Man ska helst komma med nästa fråga innan den förra är slut. Konstpauserna går om intet. Ibland kan en stämning behöva få hänga i luften efter ett uttalande. Det blir en jävla effekt. Men sånt går bort i dagens tv.
Synd.
Sen har jag en dröm här som ni kan analysera i rent hobbysyfte. Om ni nu har det som hobby.
Vi skulle åka buss, några ur familjen. Packning och djur skulle lastas. De bästa platserna längst fram var tagna och jag som blir åksjuk av en svag bris i gräset förbannade det faktum att jag var tvungen att infinna mig i tredje raden framifrån.
Det var en jävla dieselstinkande bussfan och när vi äntligen var ombord så var det bara jag där, inga andra familjemedlemmar.
Chauffören, en tjock gubbe, satte sig bredvid mig och började bli otrevlig och våldsam. Plötsligt hade vi alla lämnat bussen och flydde från chauffören. Mamma kom efter och föll offer för honom och hans sabel (!) som han naturligtvis hade.
Jag tog sabeln av honom och ett baseballträ som låg på marken, högg sabeln i pannan på karl'n och dammade sen på med träet av alla krafter. Ljudet av smällarna när han fick det i skallen.... men jag slutade inte, jag slog mot tinningarna för att försäkra mig om att han var död.
Jag gick rysande därifrån.
