Bara för att jag råkar har några grejer här nu som jag måste så är jag helt bortkollrad och apnervös.
Jag vaknade några minuter i fyra vilket egentligen är några minuter i tre. Nervös som ett jävla påskägg.
Jag kan inte hålla isär vilka tider som gäller på vilken dag, när jag ska hänga tavlor, när jag ska vara på plats, när jag ska göra jansson och mellan vilka tidpunkter jag ska mocka och när jag ska passa på att tvätta håret.
Fungerande idiot.
Det är förjävligt att vara så ångestfylld så att man vaknar. Innan hjärnan har kommit ur drömlandet så hinner hela jävulen passera revy och svetten lackar mot kudden och ett vridet lakan.
Sen pallrar man sig upp med den där känslan härjandes som en paria på insidan medan man fumlar efter kläder och ryggJÄVELN dödar en långsamt när man ska kränga på sig ena strumpan efter den andra.
Tänk att vakna, utsövd, lugn och glad och bara resa sig ur sängen, knäppa på bryggaren och tycka att livet är fantasmas. Fundera lite vad man ska göra idag eller kanske glädjas åt nåt man planerat...
Utopi professional.
Tack Sioras bravader för att du introducerade "Poets of the fall" i mitt liv.
