Man kan halka fel.
Plötsligt är man mitt i livet och upptäcker att man är fel ute. Man har hamnat där man har hamnat av omständigheter man inte hade räknat med och som "bara blev så".
Det är lätt hänt. Man gör det man måste och så plötsligt är man där.
Och så mår man inte bra. Alla tecken tyder på att man inte mår bra. Man har ont, kan inte sova, kan inte tycka om, kan inte njuta, är arg, orolig, rädd, arg, allting eller nåt av det. Man VET och VEEET och känner att det är fel men vet inte vad man ska göra annars. Man sitter fast. På grund av ekonomi, förhållande, boende...
En av de största orsakerna till existentiell ångest, det vill säga man mår jävel i sin tillvaro, är att man hamnar i en icke självvald situation t ex arbetslöshet, sjukdom eller skilsmässa.
Min känsla är att man måste hitta sin livsnerv. Man måste hitta det som man mår bra av, omge sig av människor man mår bra av. Det är lättare sagt än gjort. Det kanske inte alls går vissa dagar men man måste försöka söka sig till sin kärna. Ett litet steg varje dag, eller när man kan. Försöka styra sitt liv och sin tillvaro så det till slut blir så som man vill.
Det är viktigt. Om man tittar bakåt så ser man också vart man är på väg. Åt vilket håll lutar det? Orkar man fortsätta lika i några år till innan man börjar gira eller ska man börja nu?
Jag börjar nu, med de små medel jag har. Det kan bli bakslag, men jag hänger mig i rodret.
Gira för helsike, gira.
