Äpplatjyvar

Idag ska jag möta mina spöken. Åka långt, träffa någon jag aldrig träffat och så prata dessutom. Uff. Jag ser det som ren träning. 


Jag longerade Näbben igår kväll. 
Hon hade träns och en gjord på sig. 
För er icke hästintresserade så betyder gjord en rem runt magen som förberedelse för framtida sadelvänjning och träns är som en grimma fast med bett i munnen. 

Näbben förra året

Ja ja, det var första gången och då är det lite speciellt. Hon öppnade upp med att slita sig och hoppa över ensilagebalen och in i stallet. Eftersom jag inte hade någon hjälm så var jag lite försiktig. Men sen satte jag på mig den och vi tog oss ut på ridbanan. Jag släppte henne för jag tänkte hon skulle vänja sig med bettet utan att jag höll i henne i en lång lina. 


HA! Ett tu tre så hade hon hoppat över staketet som en gasell och var snart i stallet igen. 


Hästar. 

Äppel-Näbb

Det slutade väl i alla fall och jag behöll linan på och longerade henne runt mig på ridbanan utan problem. 
Sen när jag skulle lägga mig hade jag plötsligt sår på armbågen som blödde. Sånt märker man inte när man håller på. 


Man måste pressa sig. Göra obekväma grejer bara för att upptäcka när man är mitt i dem att de inte alls är obekväma utan snarare utvecklande. 
Och så är det skönt efteråt. 


Oftast.