Fan kom och hämtade mig

Efter Polisskolan 4 och 5 och Pirates of the Carrabian så gick vi och lade oss. 
Halv ett. 
Då hade jag varit vaken från halv sju på morgonen. 
Sen var jag var vaken till efter klockan fem i morse. 

Sådana här nerver skulle man ha

Precis när vi lagt oss så började ångesthelvetet krypa och dra överallt. Fy fan säger jag vilket helvete det här är. 


Jag försökte tänka allt som man ska tänka och jag var så trött så jag liksom slogs ut i nån slags mini-black-outer. Halvdrömsömn professional och så vaknade jag var 20:e minut för att springa på huset. 
Det var som att jag skulle ha druckit syra. Magen brann i alla ändar, jag mådde illa som en jävla idiot, svettades som en gris, FRÖS som en gris... vilket rent helvete. Tankarna var som en klut av skräck.


Jag fick ta det som fanns efter några timmar när jag insåg att det gått åt helvete helt. I femtiden slocknade jag med magen fortfarande i uppror, illaående och ångest innanför pannbenet. 
När Pluto väckte mig klockan elva var jag helt död. 

Jag kunde få i mig lite kaffe och en fralla för att mota skallvärken som inte var nådig. Den lurar fortfarande. Där får man för att man är en kaffe-Petter. 
Annars har jag efter förmåga drivit runt i hagen med Loostigastes och Näbbens mular mot min kind. Nu har jag fått i mig lite omelett och Cola. 

Men jag ska säga en sak och man får tro vad man vill om det men jag är bombsäker på att jag hade besök i natt... 


När hon kom så sig så kommunicerade hon via ett kommentarsfält. Först fattade jag inte men så tänkte jag på bloggen och då fattade jag vem det var.
Texten kom upp när jag räckte över en liten låda med färger till en kvinna som jag inte såg. Det var för ljust. 
"Tänk, Pipan, att jag fick träffa dig en gång öga mot öga". 
Jag var klarvaken och det slog mig direkt: "Nellie". 
Jag minns när hon i den här tiden skrev i sin blogg: "Tänk att jag en sådan här vacker vårdag skulle få ett cancerbesked". Det slog ner mig helt då och jag stängde datorlocket och grät. Fast vi aldrig träffats. Jag är säker på att vi ändå HAR träffats. När jag satt på toaletten flög plötsligt en tom pappersrulle ner från hållaren bredvid mig och det var alldeles efter den här känslan.
Det kom upp ett smycke i metall framför mina ögon. En rund ring med en fredsduva i. Smycket hette "intiutionens budskap". Ja vad ska man säga?
Den här känslan gav mig ett lugn som var totalt. I någon sekund bara, lite då och då. Och  i mitt huvud den här låten:

"Don't think twice, It's alright"