Jag har en jävla ångest och däremellan - håll i er nu - panikångest. Det är när den vanliga ångesten växer och blir ohanterbar så man upplever panik. Enkelt förklarat.
Den säckjäveln lär man nog få bära ett tag verkar det som .
"Däremot vill jag säga, att detta att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att aldrig ha erfarit ångest eller genom att sjunka i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, har lärt sig det största.
S Kirkegaard, Begreppet ångest 1844
Ångest är en livsviktig skyddsfunktion. När den dyker upp för första gången är den oftast inte förståelig. Man måste förstå att ångesten ofta kommer från en del av en själv som man försöker komma ifrån. Jobbiga barndomsminnen t ex.
Ångesten är det som gör att man söker hjälp. Den är i sig inte något sjukligt men när den börjar bli så lättväckt att den tar för mycket energi och när dess verkningar är för plågsamma och ohanterliga så måste ångesten ses som ett symptom på en mera djupgående problematik.
Det skriver Johan Cullberg i "Dynamisk psykiatri".
Ja jag ska fundera lite på det här.
