Och helt plötsligt slutade vi leva
gick som döda bredvid varann
i mörkret vi vilset treva
efter det som en gång brann
Vi gick som döda runt och omkring
vi gick förbi och alldeles bredvid
i våra händer, armar fanns ingenting
det var som att allt vi hade var tid
Ibland vaknade glöden
som en klump av sorg i mitt bröst
som störst av allt är rädslan i nöden
din närvaro här blir min enda tröst
Jag lägger handen mot ditt kalla skinn
jag känner avskedets oåterkalleliga minut
en gång var du bara bara min
nu är allting obönhörligt slut
