Jag stod framför en stor vägg.
Det fanns ingen utväg, ingen lösning. Det var svart och hopplöst.
Och så fanns lösningen framför mig, alldeles framför mig. Men jag var tvungen att göra det själv.
Man kan inte räkna med att bli räddad. Men börjar man hjälpa sig själv- så får man hjälp.
Det blev inget hästevenemang igår. Det regnade så in i helvete. Pluto och jag sprang som tättingar mellan bankerna, Granngården och affären. Jag köpte isolatorer och tråd. Intressant va?
Idag ska vi hämta stolp och helst slå ner dem också. Inte mentalt utan i backen. Det är svårt att mentalt slå ner en stolpe. Ingenting biter på dem. Helt kalla. Man kan vräka alla tänkbara okvädningsord över dem, att de har taskigt trä och att de är frovuxna osv men de skiter totalt i allt. BAH!
Törs man slappna av? Törs man tro att det kan bli bra nu? Vågar man tro någonting för en gång skull? Kan man tro att man faktiskt kan få det skapligt ordnat i sitt liv?
Hoppas.
