Man ger sig inte tillåtesle och utrrymme. 
För den gråt som fortfarande sitter där den sitter. 
När allt ordnat sig lite... nej inte allt, men några saker har ordnat sig lite, ja då ska man, jag, liksom vara på topp.
Och då kommer genomklappningen, gråt och ångest och jag blir rädd. "Vem ska rädda mig nu?" Vem vänder jag mig till och vad ska jag göra?
"Det är ju bra nu".
Men inte fan är det bra. 
När jag vaknade till i fyratiden så ville jag sova hela dagen. 
Så kändes det. 
Nu känns det... pffff. 


Penséer i låda
i lekande vind
med händerna båda
stänker jord på min kind
Med ögon tårade
planterar jag fort
med händer fårade
lera, jord och lort
Små blommor i våren
små hopp om en annan tid
stilla torkar tåren
dröjer tanken vid