Det är sällan det går bra.
I morse före klockan åtta låg ett litet fuxsto i boxen. Jag kände på en gång att det inte var helt riktigt även om allt såg bra ut. Loostigaste var pigg som en räka och fölet tittade upp och verkade "med".
Men efter en halvtimme hade hon inte rest sig och eftersom hon var helt torr så måste hon blivit född åtminstone två timmar tidigare. Av Loostigastes juver att döma så såg det inte ut som att fölet diat heller och hon snuttade på allt.
Jag gick in och skulle hjälpa henne upp men såg efter en liten stund att frambenen inte hängde med. Hon hade ingen styrsel och kraft i dem. Senorna drog ihop dem så de var böjda. Ett vanligt medfött fel.
Mamma jag och Pluto mjölkade ur råmjölken och matade fölet med i timtal medan mamma ringde Strömsholm och jag ringde ut distriktsveterinär. Det finns ett medel som man normalt inte ger till häst men som har den biverkan att senornas kontraktion släpper, eller skyndar på tillväxten så det har hon fått per dropp i förmiddags.
Veterinär jag och mamma fixar dropp
Behöver jag säga att jag är totalt slut, huvudet spränger, skräcken är otrolig och jag har gråtit och sprungit på huset konstant men man gör det man måste - när man måste.
Man orkar fast man inte orkar.
Och till råga på allt så kom det ett skräckåskväder när vi var i stallet på eftermiddan. Jag kröp ihop gråtande bland halmen i Fleka lus box så rädd så jag höll på att göra på mig. Fy fan säger jag vilka prövningar.
Nu ska vi göra en bedömning i morgon om ansträngningarna har någon effekt och ev ta ut veterinär för en andra behandling med medlet. Hovslagare ska slå på tåförlängare om vi får tag i honom och om han kan vilket jag vid Gudarna hoppas.
Nu är det bara att vänta, hålla tummarna och göra allt man måste så länge man står upp.
