På vägen dit var jag beredd att köra in på närmsta skogsväg och lägga mig att sova i bilfan. Jag var så trött så trött, förbi och väck så hälften vore nog.
Jag stod på toaletten innanför väntrummet och studerade mina spruckna, nariga, valkiga nävar. Jag tänkte knäppa kort på dem. Skit under naglarna, skit på skorna, skit...
Hon är bra psykologen. Hon är en seende människa. Mer seende än vad man skulle kunna tro. Mer seende än de flesta.
Vi pratade om ångestens obegriplighet. Fast man känner till dess ursprung, fast man vet att dess djup och kraft hör dåtiden till men visar sig nu, fast man resonerar logiskt med sin primitiva hjärna så kommer ångesten likafullt med all sin obehaglighet, all sin kraft och slår ut allt förnuft och all kraft.
Jag berättade om min dröm. Den där drömmen som jag hade i halvdvalesömnen under en ångestattack där jag drömde att jag gick i dunklet över en stor gårdsplan, i långa långa korridorer i ett mörkt hus. Jag fick inte kontakt med någon, Pluto försökte ringa mig men telefonen låg i bitar på golvet. Istället skickade han fax till mig, fem papper med ett stort hjärta på varje.
Hela tiden kände jag att det stack i skinnet på mig. När jag tittade efter var där klor, små små klor som av spindel eller krabba som stack upp från insidan och som jag fick ta bort men det kom hela tiden nya, i nacken, på armarna.... i drömmen knackade jag på hos pappa och frågade om man höll på att bli knäpp om man drömde sådant. Han svarade från bakom dörren att det kunde man visst göra ändå.
Psykologen blev tagen. Hon frågade: "Fick du bort klorna?" "Ja" sa jag, "men det kom nya, men jag fick bort dem."
Då log hon. Och så fattade jag.
Klorna var obehagliga, sjuka känslor, ångest, skräck och minnen. De måste ut. De KOMMER ut. Jag får bort dem men det kommer nya. Det är obehagligt och vridet när de kommer men det är nödvändigt. Det är obehagligt för att det är någonting okänt. Men nödvändigt.
Man är ensam i en sådan ångest. Därav irrandet i dunklet i hus och på gårdsplanen. Ingen kan riktigt förstå eller nå en i ångesten så man är ensam. Pluto nådde mig inte, telefonen var i bitar. Man är ensam. Men han meddelade mig på det sätt han kunde. Fem faxade hjärtan. Vi har varit tillsammans i fem år.
Plötsligt blev drömmen väldigt tydlig och talande. Den som bara varit en sjuk dröm hittills och som skrämt mig, den blev begriplig och inte lika skrämmande.
Jag som tror att jag vet allting, jag såg allt i ett nytt ljus. Att ta fram en ångestfylld dröm och SE den tar bort en hel del av ångesten.
Lärdom av igår.
