Jag har mjölkat ur Loostigaste juver lite och det var inte jättespänt så det var ju bra. Hon ser ut ändå att inte vara alltför orolig. Uff.
Min kropp värker precis överallt. Att lyfta ett föl en gång i kvarten under ett helt dygn sätter sina spår. Jag kände hur hopplöst det var att försöka få henne att stå och få henne att äta. Det var våran vilja som gjorde att vi försökte och försökte. Man vill inte tveka efteråt på att man har gjort allt. Man vill inte fundera om man har kunnat gjort lite mer.
Nu har jag tagit tag i alla praktiska saker och det går på nån slags autopilot. Man måste för att man måste.
Sånt här ingår också i hästverksamhet, man måste vara beredd att styra upp det även om man blir jätteledsen.
När åskvädret kom igår och vi stod Pluto och jag och höll i fölet för att få henne att äta... ja jag var så vettskrämd så det går inte att beskriva. Jag tänkte att det var helvetet som ramlade i huvudet på mig.
Jag sa till Pluto att om hon överlever så får hon heta "Amon Amarth" - Domedagsberget.
Men det blev inte så.
Domedagsberget
