Psykvård, missbruksvård och annan allmän jäkla sjukvård fungerar inte.
Och nej nu ska vi inte prata om det som fungerar för det är ingen idé att prata om det som fungerar. Det behöver man ju liksom inte förbättra.
Det är som när man ska prata om bristerna i sjukförsäkringen och hur många som farit illa, ja då pratar man hellre om hur många som ändå kommit "tillbaka i arbete" som det heter.
Dra åt helvete. Är det farligt att prata om det som INTE fungerar?
Månen häromkvällen
Jag har sett Uppdrag granskning om William Petzäll, hans drogmissbruk, hans psykiska problem som inte utreddes och hans begäran om vård som inte hann träda i kraft förrän han dog av en överdos.
Han var inte beroende av opiater och kvalificerade inte in i metadonprogrammet - som han ville -. han hann inte få komma till specialisten inom vårdgaranti-tiden för han hann att dö innan.
Men han var blandmissbrukare, och hade stora problem med ångest, oro och sömnsvårigheter. Det här, tyckte överläkaren i Uppsala, skulle ha utretts av psykiatrin.
Läkaren i intervjun sa att "motivation är en färskvara" och att man då måste kunna erbjuda hjälp senast inom en vecka efter det att den som frågar efter vården ska få den.
Det här känner vi till, alltför väl.
Läkaren påpekade ett "systemfel" att de olika vårdinstanserna gör kanske, om inte sitt bästa så ändå så pass väl de kan utifrån resurser, men är det inte samordnat mellan, missbruks- psykvård, soc och annat så blir det lösa blad för vinden.
En punktinsats här och där helar inte den sjuke.
Det här inslaget och Williams fall är ett typexempel på hur det går till idag inom vården. Man behöver bara ha kroppsvärk sedan åratal eller en icke utredd besvärande jävla huvudvärk sedan många år så vet man hur lätt det är att få adekvat hjälp.
"Gå till en sjukgymnast". "Vänta och se". "Kom tillbaka om det blir värre" "Sök akut om det blir värre".
Ja visst, med ryggvärk man har haft sen tonåren. "Jag tror jag åker till akuten för det här".
Viljan att göra det där extra försvinner med resurserna tror jag. I alla fall kan det vara en del av förklaringen. Och jag tycker att den allmänna bilden av all slags vård man kommer i kontakt med, både från insidan och utsidan, är att folk orkar inte mer. De går på reserverna. Personal som patienter.
Idag hade jag mitt sista samtal med den enda psykolog som verkligen förstått allting. Som jag var på samma våglängd med.
Hon går nu i pension. Är det inte typiskt? Så fort man hittar en människa som FÖRSTÅR så ska hon sluta.
Smått hopplöst känns det faktiskt. Man får klara sig så gott man kan idag. Hoppas att man inte blir sjukare, ÄR sjukare.
Uff.
