Kört jävligt fast

Ja det kan man lugnt säga. Det är som att jag skulle satt fyr på ett 100 tons ånglok, kastat mig på det och vräkt mig själv med tåg och allt ner i den värsta trögaste skit- gyttja som går att uppbringa. 

Fan också. 

Det är ju så här, att man gör ju vad man kan för att ta hand om sig. Just nu gör jag vad jag måste göra för att ta hand om mig. Ekonomiskt, själsligt, kroppsligt. 
Nej jag lyckas dåligt alltså men jag försöker ändå. Kroppen är ju ett skämt av krämpor och otyg. Har man inte ont här så har man ont där eller så svider det eller kliar, uslas eller nyps. Alltid är det nå. 

Och är det inte kroppen så är det huvudet (läs nerverna) eller både ock. 

Krämpfri är man en nanosekund på kvällen precis när pastillerna kickat in och man ska till att somna. De kvällar man har tillgång till dylikt. 

Korvlåda

Att ta hand om sig och sitt ekonomiskt är inte alls lätt. Det kräver jävulen av en och inte ens det räcker. Fast man brottas och sliter. 

Jag har suttit och tittat på en dressyrträning jag var med på i Såstaholm hösten 2005. Pluto videofilmade och instruktör var den eminenta Elisabeth Lundholm. Jag vägde 53 kilo och hästen 653. 

Frustrationens högborg går i topp när jag bara får acceptera att ridbanan är hårdare än titan och jag inte kan göra ett skit. Jag har ju faktiskt lyckats longera Loostigaste två dagar i rad den här veckan...

Jag försöker hitta utvägar. Bara vägar räcker gott. Jag är i periferin nu och trampar.