Källaren

Gubben plirade misstänksamt på Erik och Valle. Regnet strilade ner i nacken på dem, ett riktigt iskallt piskande snöblandat elände till regn. Takrännan var trasig och de stod formligen under en dusch av regnvatten från taket.

”Vad har ni här att skaffa?” väste gubben surt.

Erik pekade bortåt vägen i mörkret. ”Vi fick stopp på bilen…” han huttrade till. ”Den lade av en bra bit härifrån så vi har gått länge…”

   Gubben fortsatte att granska honom med plirande ögon under buskiga ögonbryn.

   ”Vi tänkte om vi kanske fick låna telefonen?” fyllde Valle i.

   För första gången syntes en grimas i gubbens ansikte och ett snett grin bröt upp hans fårade ansikte.

   ”Telefon? Här finns ingen telefon på flera mils omkrets. ”

   Valle och Erik tittade hjälplöst på varandra.

   ”Ja men ni lär väl stiga på då.” sa gubben och började masa sig in i den skumma hallen. Erik och Valle var inte svårövertalade. Vad som helst var bättre än den iskalla, vindpinade kvällen därute.

   Gubben gick före dem in i ett stort bondkök. Där fanns en väl tilltagen vedspis och gubben böjde sig fram och langade in mera ved i den redan brassande brasan. ”Ni kan hänga kläderna till tork här.” Gubben pekade på några spiskrokar vid eldstaden. Något illa till mods men av nöden tvungna klädde pojkarna av sig de blötaste kläderna. De gav varandra några menande blickar men sade ingenting. Vad skulle de göra?

   Gubben som varit försvunnen en stund återvände med två tröjor och två par långkalsonger. ”Ja håll till godo” plirade han och gick sedan för att sätta på lite tevatten.

   Värmen från spisen kändes gudomligt skön och med några munnar hett te och skorpor i magen så kändes det rätt bra. ”Ni kommer att få lov att stanna här i natt” sa gubben. ”Om ni inte vill gå miltals i regnet förstås.” Han såg road ut och Valle gav Erik en blick. Det var Erik som absolut skulle ha med Valle på en ”provtur” sent på kvällen. Efter bara någon minut hade regnet börja ösa ner och med vinden slitandes i bilen blev det svårt att se var vägen gick. Till slut skar bilen ner i diket och punkteringen var ett faktum. Det brukar bli så om man kör bredvid vägen. Valle var väl inte helt road av Eriks tilltag och här satt de nu, mitt i ödemarken hos en främmande gubbe i ett kråkslott till hus.

   Erik tittade sig runt men såg ingen klocka på väggen. Det måste vara natt. ”Jag har bara de här kökssofforna att erbjuda” sa gubben. Det hade pojkarna ingenting emot. Det var varmt i köket. ”Bli inte förvånade… ” började gubben men så hejdade han sig och gav dem en granskande blick. ”Ja… god natt.” .Han försvann in i något av de inre rummen och pojkarna hörde efter en stund ljudet av hans kammardörr slå igen i en annan del av huset..

   ”Vad menade han med det där?”  undrade Valle medan han försökte kura ihop sig på sin soffa. ”Förvånade för vad?”

”Säg det” sa Erik. ”Säg det.”

   Valle flög upp med ett ryck. Det var fortfarande mörkt. Och kallt. Först kunde han inte begripa var han var någonstans men efter några sekunder mindes han. Men vad hade väckt honom? Plötsligt hördes en ljudlig smäll någonstans i huset. Det var en dov men mycket kraftfull smäll, ungefär som en underjordisk explosion. Golvet skakade.

  ”Vad i helsike?!” Erik satte sig käpprak upp han med. Tillsammans satt de i det kyliga köket och väntade, lyssnade…. BOOOM! Ännu en smäll fortplantade sig genom natten, genom trägolv och dörrar. Valle fumlade med tändstickor och fick fart på ett stort stearinljus som stod på bordet. De bara stirrade förskräckta på varandra. BOOOOOM! Nu lät ljudet närmare och en dörr ute i hallen skallrade i sina gångjärn.

   På stela ben smög de ut i hallmörkret för att undersöka vad det var frågan om. Ytterdörren i ena änden av hallen verkade inte vara av det slag som kunde göra ljud ifrån sig. Men där fanns en annan dörr En gedigen trädörr. Erik kände på den och precis när han satte handen på handtaget så ljöd ännu en smäll genom huset: BOOOOOOM! Erik ryckte åt sig handen av skräck. Dörren formligen studsade i dörrkarmen. De kände hur golvet vibrerade och en fruktansvärd fasa sköljde över dem.

   Tiden gick. Inget hördes mer och mörkret i hallen övergick i skumrask och så småningom en grå gryning. Pojkarna gick tillbaka till köket och fann sig något att äta. Av gubben hörde de inte ett ljud. De trodde väl att han sov så Erik och Valle beslutade sig för att se vad som dolde sig bakom dörren i hallen. Regnet vräkte ner så det var inget alternativ att ge sig ut än.

   Erik kände på dörren. Den var låst. Valle började syna alla dörrkarmar och prång efter ett eventuellt gömställe för en nyckel. Han sparkade till på en kopparkittel på golvet och fick napp. ”Här!” Han räckte uppspelt över nyckeln till Erik.

   En kall vind slog emot dem när dörren gled upp. Det var aboslut mörkt. Erik trevade på väggen och fann en gammal strömbrytare som fick en ensam glödlampa att lysa. Det var en källartrappa av trä som ledde nedåt i en vinkel till vänster. Erik tittade på Valle och så tog han några försiktiga steg nedåt. ”Var försiktig…,” sa han och hans röst lät dämpad och stum mot de fuktiga väggarna. ”…här blir det stentrappa”.

De kom ned i ett litet källarrum. Det luktade jord och golvet var just av trampad lerjord. Mitt på golvet i skenet av den svaga glödlampan syntes ett svart hål. Ett tomrum. ”Jag ser inte” klagade Valle. De började se sig om efter något mer ljus och fann till deras förvåning ännu en strömbrytare som lyste upp ännu en lampa mitt i rummet. Mitt över hålet. De tittade försiktigt ned båda två men såg bara svart svart avgrund. Ett svagt porlande hördes som ifrån ett underjordiskt vattendrag någonstans där nere.

”Vad är detta?” Erik sparkade till på något som de inte sett innan i mörkret. En bit av ett trälock, ett brunnslock som blivit söndertrasat. Det var inte murket utan splitsat som av en väldig kraft.

Ett ljud från hålet fick dem båda att blir tvärtysta och stirra på varandra. Det var ett avlägset kort läte, ett dovt brummel i fjärran. Bara så pass att de båda hann uppfatta det sista ekot av ljudet som fortplantat sig upp från hålet.

Erik började backa. Valle drog sig undan hålet och till slut snubblade de över varandra uppför den eländiga trappan. De drog igen dörren däruppe med en smäll, låste och slängde nyckeln i kopparkitteln. 

Fortsättning i morgon...