Föreställ er sedan mig som ett svart hål, densiteten har ökat till orimliga gränser och tyngdlagen är på väg att implodera mig varvid jag väger mer än sju jordklot, uppepå aladåb-filmen.
Det blir en mänsklig laminatmaskin, jag sjunker och omsluts utan förmåga att med kroppskraft ta mig ur.
Det här är jag när klockjäveln ringer. Och det som är ännu värre - den HINNER inte ens ringa för en minut innan flyger jag upp, i aladåben då, och tror att jag försovit mig.
Det är ingen idé ens att försöka beskriva hur jag mår när jag vaknar. Jag lovar att jag hade mått bättre om jag supit i en vecka medan jag jobbat dygnet runt, nonstopp på nåt slags fartyg i vild storm ute till havs och äntligen fått slumra till i en hängkoj.
Redo för dagens äventyr när man får hasa sig ur sängen i det läge som gör minst ont, där ryggen håller ihop samtidigt som benen fungerar utan att det känns som glödgad taggtråd mellan ryggkotorna.
Näsan är tjock, pannan är tjock, hosta, nysa, hacka... magen är stor som en ballong, det spränger i tarmarna, känns som jag ätit spik-klubbor till kvällsmat som expanderat under natten.... äh!
Igår kväll gjorde jag mig i alla fall till (som det heter) och tillverkade en pre-advents-sockerkaka. Det betyder att man har i en knivsudd kanel, kardemumma, och nejlika i smeten.
Jag har ju ingen elvisp för det var nån som hade sönder den när densamma använde den som mosstöt, varvid jag fick handvispa ägg och socker med en nyinförskaffad ballongvisp. Det ska bli intressant att se hur länge den håller.
Som pris för att jag gjorde mig till så fick Pluto ta med sig kakan till jobbet. Plus några kokosgrejer i vit choklad som jag av nån anledning också gjorde igår.
Ja huvudsaken att man inte diskar.
