Här syftas mer på regeringen än på folket.
Unicef slår larm att svenska barn faller allt djupare ned i fattigdom. Vi ligger på 22:a plats, efter land som Estland Grekland, Polen och Ungern vad gäller fattigdom.
Det var en liten debatt om det här i min lokalblaska där en mamma belyste problemet om hur sommarlovet innebar ångest för barnen (och mamman) i och med att de inte hade råd att göra någonting. Därmed kom de obönhörligt utanför i diskussionerna som följer vid skolstarten. "Vad har ni gjort i sommar?"
Många reser eller besöker nöjesparker eller annat. Men för de föräldrar, kanske ensamstående, som kämpar med att få ihop till hyra, el och mat är en resa med inträde och allt annat krams som det medför, för att inte tala om bensin, en belastning som den vacklande ekonomin inte klarar.
Det här skrev mamman om i lokalblaskan och hon fick direkt på skallen av "en som faktiskt hade jobb" och som var trött på bidrags-Sverige (ja vilka står för DET?). Hon tipsade om billiga aktiviteter som att cykla ut i skogen eller ta bussen till stranden.
Vissa ifrågasatte till och med om barnfattigdom och fattigdom över huvud taget fanns, finns, i vårat rika land.
Päron och äpplen.
Det finns den relativa fattigdomen som slår väldigt hårt psykiskt och socialt.
Läs Susanna Alakoskis "Oktober i fattigsverige". Där står om social sjukdom och att arbete inte alltid leder till bättre ekonomi. "Leva på sin lön" är få förunnat.
Man kanske har mat och kläder, hjälpligt, men i jämförelse med kamrater som har nyaste märkeströjan, tv-spel, internet, slalomskidor, kan gå och bada i badhuset, kan rida på ridskola eller spela hockey, ha egna skridskor att ta med till skolan, och får gå och ta en macka när som helst med ost på hamnar man på varsin sida om den sociala sjukdomens förgörande flod.
Det handlar inte enbart om folks ekonomiska situation utan den förtärande oro och det psykiska mående som följer i den relativa fattigdomens spår.
Det handlar om den psykosociala ställning du för evigt får stämplad i pannan och som du får gå med i de dagliga gatlopp som är skolans korridorer.
Vi blundar för det här. Många av oss.
Vi blundar för att det finns fattigt folk alldeles nära oss, i barnens klass, kanske i den egna familjen. Överallt.
Regeringen, inte bara blundar, de sätter på sig ögonbindel och hjälps åt att måla en annan verklighet mpå insidan av ögonlocken.
Det stod i gårdagens tidning om hur kvinnor utsatta för våld i hemmet nekas skyddat boende för att kommunen inte har resurser. Kvinnojourerna är ideella.
De borde vara statliga inrättningar, med adekvata resurser.
Vi blundar för det här också. Andra blir misshandlade, andra behöver skyddat boende, andra är fattiga och andra behöver hjälp.
Vad håller vi på med?
Ska våra barn, misshandlade kvinnor, sjuka och arbetslösa...dessa STORA grupper av samhällets invånare, behandlas sämre än hundar? I uttryckets symboliska betydelse.
Varför visar regering och myndigheter med all önskvärd tydlighet vad dessa samhällsgrupper är värda? Varför gynnas vissa medan andra är utlämnade åt sitt öde? Varför är det skillnad?
Jag tror att det här kommer slå illa och fel, jag tror det kommer att få förödande konsekvenser i form av brottslighet och missbruk, jag tror folk kommer att greppa de livlinor som kommer i deras väg för att klara sig.
Jag tror folk kommer att ta sina liv eller leva som apatiska vrak hos sina anhöriga.
Jag tror inte det kommer att gagna samhället.
Jag tror vi måste öppna ögonen.
