I alla fall, det är ju en film som kom 2010, regisserad av Martin Scorsese. Leonardo DiCaprio har huvudrollen, Ben Kingsley (som jag först trodde var Patrick Stewart) spelar chefpsykiater och så Max von Sydow som gammal läkare.
Jag har lite svårt för DiCaprio ibland men när han får bra regi och verkligen får skådespela så blir han så bra som han är.
Det var en psykiskt påfrestande film eftersom man inte visste vad som var vad men det jag anade i början visade sig vara riktigt.
Men jag tyckte det var några budskap som trängde igenom... att "acceptera verkligheten" och här talar vi om den psykiskt sjukes verklighet, vad den sjuke klarar och inte klarar. Vad den psykiskt sjuka förstår och inte förstår.
Och så "verkligen lyssna" till vad den psykiskt sjuke säger och inte bara avfärda det som ytterligare symptom på sjukdom.
Nu ska jag ta mig själv som exempel igen.
Avdramatisera ordet "psykiskt sjuk". Man behöver inte sitta och vagga i tvångströja för att vara psykiskt sjuk utan psykiskt sjuk för mig kan betyda att ångesten är så svår att jag inte kan göra saker som hör vardagen till.
Psyket sätter stopp och vad är man då om inte sjuk i psyket sa Långben.
Och då gäller det att man accepterar det. Accepterar verkligheten. Accepterar att; nä, jag klarar inte det här nu, jag kan inte, det går inte, jag måste vara snäll mot mig själv och göra istället det jag klarar och inget annat.
Det här är skitsvårt. Jättesvårt. Man (jag) tycker att det är klyschor och jock och att man EGENTLIGEN i alla fall ska klara det man inte klarar och så fortsätter man (jag) att försöka pressa in sig i fel mall.
Och så misslyckas man.
Det gäller att bygga sin egen mall.
Svårare än svårt när man då också kanske först måste tillverka sina egna specialverktyg.
Men jag tror inte det finns nån annan väg att gå.
