Ja den här dikten skrev jag för två år sen tror jag. Så det är inte idag jag mår så här men då minns jag att jag satt i en stol här ute och kunde inte resa mig. Sen satt jag på grusgången och grät.
Märkligt hur man i just den situationen inte inser att man klappar ihop. Nu efteråt är det ju solklart att det var ett slags sammanbrott.
Varför erkänner man inte/ser inte det i stunden?
Mysko.
Jag brast…
…som spelmans’ sträng i elegi
På blomsteräng en tragedi
Blev verklighet
Ingen hemlighet
Där tårar inför alla
Fick den brustna masken falla
föll som kalla tårar ner,
höll den inte uppe mer
Som splitsat trä jag brast
Som den hårda vind i mast
Fick den knäckas och gå av
Skrovet bräckas stumt i kvav.
Som spillrorna jag brast
Bland livet hårt och vasst
Orkar jag inte mer
torkar tår när ingen ser
För när dagen obönhörligt randas
Har jag tappat orken att andas.
