En sån där dag när världen är en skrämmande, krävande plats som man inte mäktar med.
En sån dag när man till varje pris söker trygghetsbubblor hämtade från tider i livet när man inte visste nåt annat. Eller inte ville veta.
En sån dag när man regregerar och går i barndom, blir ynklig och liten och är tacksam för allt sällskap, alla hjälpande händer och alla lugnande ord.
Jag minns ångestfyllda somrar, otrygga och skrämmande som en kvalmig trycka inför ett åskväder. Jag minns den krampande känslan i magen och den frysande, ilande känslan på skinnet, illamåendet, darrningarna, svettningarna.
Det var sommardagar man inte visste vad som väntade, hur det skulle bli, var vi skulle vara eller om man kunde slappna av. Om man kunde vara trygg. Om man kunde åka hem.
Varje doft, varje fuktig vind, varje svep av vissa blommor eller bara känslan i luften kastar mig tillbaka och gör mig till en fånig räka.
Idag handlar det bara om klara sig och allt det jävla helsike utöver sig själv som man också måste klara.
Hu bu.
