Jag fick en bok av en god vän och det ska ni veta eta att få böcker är det bästa jag vet. Jag blir galen (!) när jag inte har en bok på gång.
Nu fick jag den här, Natacha Kampusch, 3096 dagar. En skakande självbiografi där hon berättar om när hon som tioåring blev överfallen och bortförd på sin väg till skolan. Hon blir inspärrad i ett ljudisolerat, trångt och mörkt källarutrymme. I över åtta år.
Hon berättar sakligt och klokt om hur människan kan fungera i de mest fruktansvärda situationer och hur man anpassar sig för att överleva. Hur man utarbetar en "tills vidare-strategi" för att klara sig. Och vidare, hur svårt folk har att förstå detta. Man vill ha ett undergivet offer även sedan offret blivit fri.
Det finns många paralleller till ett destruktivt misshandelsförhållande. Jag känner igen otroligt mycket av det hon skriver om hur man lär sig fungera, lär sig stänga av eller ibland agera. Och hur allt inte är svart eller vitt, att gärningsmannen inte bara är ond utan ibland också god och att det grå mellanläget möjliggör hjärntvätten. Fast man ändå VET nånstans därinne att det är fel det han gör så måste man ändå hitta strategier för överlevnad.
Hon talar om det psykologiska fängelset som gör att man inte vågar gå fast dörren står vidöppen. Det smärtar mig att inse att mitt eget psykologiska fängelses murar inte riktigt rämnat efter så lång tid.
Hon skriver om noggranna anteckningar om misshandeln och utan dem skulle hon inte kunna ha kommit ihåg hur det var. Jag gjorde själv samma sak men det tog tid innan jag vågade vara ärlig ens i min egen dagbok. Jag gjorde omskrivningar om misshandeln ifall han skulle hitta och läsa min dagbok. Men till slut skrev jag precis som det var och jag tyckte att texten såg fel ut. Överdriven. Att den inte handlade om mig. Men det gjorde den.
Det här är en bra bok. Intressant ur många perspektiv.
Läs den.
