"Jag orkar inte".
Det man gjorde med ena handen förut kan man inte ens göra med båda längre. Inte ens med en inhyrd assistansfirma. Inte ens med hjälp.
Och jo, man kanske gör det - för man måste - men man mår så apdåligt när man gör det så det suger ur all kraft man till äventyrs hade innan.
Till exempel ringa telefonsamtal till olika instanser.
Eller för all del - handla.
Tvätta en maskin och dessutom orka hänga den sen. Och MINNAS att den ligger i maskinen och ska hängas.
Laga mat.
Tvätta håret eller värre - duscha.
Hur identifierar man sig som den här nya kraftlösa personen som inte orkar sätta sig i bilfan och uträtta ärenden? "Det här är inte jag".
På finare språk kallas det för inkongruens när idelasjälvet och det verkliga självet kommer långt ifrån varandra. Det skapar en väldig ångest. Många terapimetoder riktar in sig på just det här, att föra idealsjälvet och jaget närmare varandra. För att minska ångesten.
Freja skrev nåt viktigt. "De som blir sjukskrivna är de med sjukdomsinsikt." Man inser att man kan inte fortsätta springa med huvudet före in i väggen för då kommer man till slut inte ens kunna resa sig.
Bullmamman skrev om hur att handla blev veckans huvuduppgift, sociala träning, minnesträning osv. Hur det man gjort i förbifarten hem från dagis förr blev veckans stora grej.
Asta lämnade ut sig och skrev om hur hennes försök att gå tillbaka till jobbet slutade i tårar och en hård insikt om att orken inte fanns. Visa sig "svag" inför alla.
Det är så svårt att acceptera att man inte orkar. Man kan inte tro på det fullt ut. Jag känner i alla fall så. Jag känner att jag inte orkar men jag tillåter mig inte att inte orka ändå. Därför blir det aldrig någon vila. Jag tillåter mig inte att ge fan i saker för att vila.
Standarden, om det funnits någon, har sjunkit betydligt. Diskbänken, köket och hemmet i övrigt ser ut som jävulen haft fyllefest.
Jag själv har slutat med allt pryttel och fix utseendewise. Jeans och snyggtröja tillhör forna dagar. Nu är det landstingsbyxor, kofta och storstövlar som gäller. Jag orkar inte borsta håret, orkar inte sminka mig för det måste man ju tvätta av sen och det orkar jag inte. Jag orkar inte fixa i ordning nån slags frisyr utan håret får stå/hänga bäst fan det vill bara det inte är i ögonen på mig.
Det brukar sluta med en mössa.
Men hur omvärderar man sig själv. Den man "är"?
Hur identifierar man sig som "den där utbrända".
Man vill ju inte vara utbränd. Man vill ju vara den man lärt sig känna som. Det jag man skapat och identifierat sig med i hela sitt liv. Kanske ett överlevnadsjag, som i mitt fall.
Samma problematik stöter man på när man som kvinna plötsligt befinner sig vara "den där misshandlade kvinnan" i ett förhållande där det förekommer våld. Jag accepterade inte mig själv som en misshandlad kvinna förrän åratal efter att jag stuckit från den som misshandlade mig.
Jag har inga bra svar på det här. Jag tror bara det gäller att vara snäll mot sig själv på riktigt.
Att lyssna till sina behov på riktigt
Säga ifrån sig saker som tar kraft och energi, ta sig tid med sådant som helar, lugnar och läker. Lättare sagt än gjort men det tar tid att erkänna och komma till insikt.
Det finns ingen bottenlös botten även om det känns så. Man kommer alltid, förr eller senare till den punkt som gör att man vänder riktning.
Även om det tar tid.
