Det är Sylvia Brown som ligger bakom uttrycket. Det stämmer bra.
Ibland orkar man bara knappt och hjälpligt att överleva livet. Göra det man måste för att man måste fast man inte orkar.
Man vill inte vara med på några som helst evenemang utöver livsnödvändigheterna. Mat, tvätta nåt, sköta nån och så sova. Allt utöver det- pffffff......
Man kanske har ambitioner, vill göra saker, men förmågan - och medlen - saknas.
Och orken.
Ibland, ofta, också viljan.
Man gör tafatta försök, kanske riktigt ordentliga försök men de är och förblir just... försök.
Det är här nånstans som det berömda dåliga samvetet brukar jaga livet ur en. Stressa sönder tankar och kropp när man tänker att man ändå i sin håglöshet kan passa på att vila.
Men nej, det går inte, för man tycker att man skulle väl ändå göra nåt VETTIGT. Vara glad och tacksam över det man har. Och det man inte har, till exempel en obotlig sjukdom.
Jag tror att jag har en obotlig sjukdom.
Jag undrar om den kommer att sitta i "livet ut". Livet ni vet.
En sjukdom som gör att man på morgonen är så rädd så man inte kan tänka klart, att man får kämpa med känslor och tankar under förmiddagen, piska sig själv genom dagen medan man längtar tills det ska bli kväll så man äntligen får gå och lägga sig, sen vakna ensam i natten med de mest bisarra drömmar i bakvattnet, ångest under skinnet och bara hoppas att tröttheten ska mota dem båda, så man kanske får sova några timmar och sen vakna med samma skräck igen.
"Liivet aer daejliigt!" sade en glad dansk i ett av sina försäljningsstånd en gång. Jag tänker på dig Köpenhamnsmorsan och tar på mig cynismens höga hatt, ironins stövlar och det största clownfejset som slår Manne den jäveln med hästlängder.
"Happy Halloween ladies!", eller hur det nu var.
