Hon skrämdes. Hon visste att hon skrämdes. Hon gjorde sitt bästa för att inte skrämmas. Sig själv men framför allt andra. Hon ville inte skrämma de som stod henne nära. Plötsligt, efter så många år, så stod någon så nära som det någonsin gick att komma. Men inte ända fram. Det gick inte att komma ända fram för där framme var det för otäckt. Det skulle skrämma. Så hon hade byggt ett skal av sig själv en bit utanför sig själv som folk trodde var ända fram. Men det var det inte. Det var en mur mellan verkligheten och den bottenlösa förtvivlan som fanns där innanför.
Det fanns en återkommande dröm. En dröm om en vägg i kalla lagerlokaler där det sträcktes ut händer och armar. De ville gripa tag, de vill dra in. Det fanns drömmar om långa underjordiska gångar med stora trädörrar, och när de öppnades så var där ännu en dörr som ledde ut, upp till verkligheten. Det fanns drömmar där någon kom och öppnade just en sådan dörr, en varelse som varken var man eller kvinna men som utstrålade ondska och makt. Varelsen hade en nyckelknippa i sin hand och frågade om hon skule komma in. Hon tvekade och varelsen började räkna ned från tio, nio... Hon stod kvar, gick aldrig genom dörren men kikade osäkert in. Där innanför ledde en trappa nedåt och nedåt och nedåt...
En gång när hon i drömmen kom fram till väggen grep hon tag i de händer som stack ut. Hon blev iskall och ångrade sig genast men det gick inte att släppa taget. Hon drogs in genom väggen och gick genom tillvaron som en ickemänniska. Halvt osynlig.
Det var som att en del av henne alltid tillhörde en annan värld som ingen skulle kunna förstå så därför höll hon tyst om den. Men den bubblade som otröstlig sorg inom henne. Den där väggen... den med armarna i de kalla lagerlokalerna... den var som väggen hon hade byggt runt sig själv. Hon kunde känna väggen ibland när sorgen övermannade henne och gråten kom. En svindlande känsla av hur mycket smärta som egentligen fanns där. Hur djupt hålet egentligen var. Men mitt i gråten kom alltid ett abrupt stopp. Som om väggen inte tänkte tillåta mer än en viss grad av gråt och sorg. Ett försvar. "Fall inte, för då kommer du inte att kunna resa dig igen. "
Det var en sådan där dag när något låg i luften. När allting vacklade och ingen visste egentligen vad som skulle hända. Det var en sådan dag när hon kände sig ensam hur många som än fanns runt omkring henne. En dag då hon drog sig undan, som hon egentligen gjort ett bra tag nu. När hon inte orkade bry sig om hennes frånvaro förvånade, sårade eller skrämde. Det gick inte mer... det var slut med allt. Inuti fanns bara en stor klump av hopplöshet och meningslöshet. Vad var det egentligen för idé med nånting? Vad är roligt? Meningsfullt? Ingenting...
Och så föll hon.
Föll nedåt och nedåt tills inget längre fanns att gripa tag i. Alldeles innan såg hon små vitsippor spira i den färglösa marken. Gröna kläden med vita spetsar. Solar av Tussilago med lätt böjda nackar lyste upp bruna och grå marker. Men de väckte bara ett sting av obönhörlig smärta i hennes bröst. Hon föll och föll och försökte inte ens stoppa fallet. Det gick ändå inte med hennes värkande armar. Det blev mörkt och tungt över hennes kropp. Tungt som det varit så länge. Mörkt som det mer och mer börjat bli.
"Så faller jag äntligen...
fritt bland världarna.
Mitt sinne är avlöst
kraven är borta
kroppen som varit en härd av smärta
är helad av änglars händer
Faller
stilla som ett löv i vinden
ett dun som bärs av sin egen lätthet
frid och ro, ljus och värme
här finns ingenting som kan skada
ingenting längre
kan krama mitt hjärta med kloförsedda fingrar
mitt hjärta pulserar som vågorna mot stranden
stilla och lugnt som vaggande vass i vattenbrynet
Faller
äntligen mot mjuka händer
sköna vidder och blomstrande ängar
äntligen."
