Men man känner likafullt.
Så fort den där välbekanta känslan kommer, när gråten sitter bakom ögonlocken och tyngden känns i bröstet, då ramlar det in helt sanslösa tankar som bryter av allting.
Det är en försvarsmekanism mot sorgen.
Avskedet som man vet ska komma och som man egentligen redan tagit.
Jag kan redan se oss sitta där i bänken, jag kan höra klockorna slå utanför, jag kan känna gråten som kommer att slå ut mig vid ljudet av dess vemodiga klang.
De kommer att ringa in ditt liv, de kommer att svinga tungt genom mörkret fram till ljuset där luckorna av trä står öppna.
De har hörts i bakgrunden när du talat. I allt du har gjort och sagt har ljudet ekat mot dess järn. De har kallat dig länge och deras ljud ökar i styrka. De ringer in ditt liv.
Jag vet vilken musik som ska spelas och jag har redan skrivit dikten. Nästan klar. Det var flera år sen.
Jag kan känna den slutgiltiga hjärtskärande sorgen... "äntligen" men också det tragiska "åh nej". Så många gånger man sörjt och tagit avsked. Befria oss. Befria dig.
Det går inte att värja sig. Och skammen inför att man vet att andra vet...
Det är det som tynger mig mot jorden.
Det är det jag väntar på.
Därifrån kommer alla orden
och det är det som hindrar mig att gå.
