Katastrofläget är påkopplat. Det är inlärt. Det är automatiserat.
Tankarna och känslorna rör sig hela tiden i regioner som rör extremsituationer, faror, våld, skräck... jag är rädd och BEredd, jag är på, alert och trött. Jag är död men reagerar på en hundradel.
Ibland önskar jag på att jag fick utkämpa riktiga krig. Slåss med svärd och påkar, få utlopp för ilska och adrenalin. Den här brunnen av raseri är ibland så bottenlös att den skrämmer. Inte mig, andra.
Jag har varit i dem, krigen. Slagits med folk, karlar. Ett antal gånger.
I natt har jag tydligen haft nån slags konversation med Muhammad Ali, Pluto hörde mig säga ja och nej och så "Muhammad Ali". Undrar just vad vi pratade om och varför.
Och så har jag "smurfat" med fötterna. Ja det är Plutos uttryck. han retar mig för att jag är Gargamel i sin långa kläda och tydligen så har mina fötter levt satan under täcket.
Undra på att man är trött när man vaknar.
