Existentiell svindel.
Han sa det i samband med ett att gammalt tv-inslag spelades upp. Ett inslag där hans pappa var med. Precis när pappan (som nu är bortgången, läs: "Skynda att älska") sträcker sig fram mot reportens mikrofon för att säga något ytterligare så rycker reportern bort mikrofonen och pappan, som var blyg, får aldrig chans att säga vad det nu var han skulle säga.
Och nu är han död.
För Alex som fortfarande har svårt att förstå att pappan inte längre finns så blir det här väldigt jobbigt. Det är oåterkalleligt. Vi kommer aldrig att få veta. Men kanske värre, pappan blev inte hörd. Just där och just då. Det var inte att han skulle säga något som var så fantastiskt utan att det är förlorat i oändlighet.
Den här känslan bär jag inom mig. Den ligger alltid under ytan och ibland blottas den som ett otäckt sår helt öppet och oskyddat inför världen.
Man ska kliva ur sängen, slå på kaffet, släppa ut hästarna och ta sig an vardagens måsten och inom en rasar en fruktansvärd fasa inför att inte klara sig, inte klara av världen, inte ens klara av det mest elementära i livet.
Det tar sig uttryck som en förlamande ångest, benen blir svaga, tanken skrämd, rörelserna skygga.
Det har blivit värre sedan jag fick veta att det finns inget skyddsnät att fånga upp mig om jag skulle behöva ett.
Jag kommer att falla fritt.
