En snabb promenad i kylan. Inga kläder räckte till. Jag frös så in i helvete överallt. Hela tiden.
Sjutton spänn för en kopp kaffe men då fick man ta så många påtårar man ville. Jag drack säkert 5 - 6 koppar. Om det räcker. Och så ägget. Och osten. Det var med stora ruelser jag åt det. Innan åt jag inget alls. Men det fungerade inte. Inte om jag ville typ.... leva.
Efter ägget och osten började ångesten stiga. Det klämde i byxlinningen. Visst svällde magen? Så jag gick en rask promenad tillbaka, Gick en extra runda. Till och med sprang en bit men benen bar mig inte riktigt. Så kallt.
Jag tog bilen till badhuset. Såg på cafeteriadisken där alla pariserbröd, wienerbröd och smörgåsar låg uppradade. En apelsin... eller en banan? Nej. NEJ!
"Du ser ju glad ut!"
I omklädningsrummet kände jag blickarna. Såg hur de stirrade på mig. En blandning av eufori av att jag faktiskt var smal. Måtte de avundas. Eller tyckte de jag såg förskräcklig ut? Ja. Jag har aldrig varit så jävla ful.
Jag sneglade på mig själv i spegeln. Magen putade ut. Mina bröst var borta. Skinkorna hängde så jag kände dem mot låren. Det fanns inget som fyllde ut. Vilken stor mage. Putade rätt ut.
På höftbenen var röda märken. De stack ut och skavde mot allt. På min högra fots översida var skrapmärken. Den släpade i kaklet när jag gick inne på badhuset. Nerven från knä't och ned hade dött. Droppfot.
Jag simmade i 50 minuter. Vägde mig. Det stod i en tidning att Angelina Jolie vägde 55 kilo. Jag vägde 53. Knappt. Undrar om jag skulle komma under 50? Skulle magen sluta puta ut då? Jag hade fortfarande ångest över ägget. Ingen mer mat för mig den här dagen.
Tanken fyllde mig med lugn Jag hade kontroll.
