Och inte bara dem, de fyller mitt huvud och mitt kök.
Eller ja... nästan i alla fall, och ja det är en OSB-skiva på väggem.
Solen har lyst kravfyllt idag. In genom fönstren, lyst mig i ögona' när jag ändå har måsta gått ut som det heter.
Den måste inte gå ut som har göromål professional sa Långben och hade ont i ryggen.
Jag har tvingats till social aktivitet idag. "Träffat folk" som att det skulle vara positivt. Gått i affär och indignerat svalt ilskan när kassörskan var under upplärning och det tog TUSEN ÅR att komma igenom kassjäveln med ett par varor.
Jag skulle in genom dörrarna på tocka de köpcentrum och otroligt många tycker att det är en fantastisk plats att stå och röka på. Man får hålla andan och passera ett moln av jävulen innan man kan gå in.
Har man tur så händer samma när man ska ut.
Kattavmaskning på apoteket, och sen skulle jag ha en saltsten. Inte på apoteket utan på granngårdslantmannamässigaodalbutiken.
Kassörskan tjattrade jipp jupp japp med den föregående kunden och jag vällde mig ut på kall-lagret med vagn och allt för att häva upp en tjock saltsten modell tyngre när man har ont i ryggen.
Eftersom jag är en fattiglus så köpte jag även en saltstenshållare.
Kvick som jag är småpratade jag med jipp jupp japp-kassörskan och frågade om jag verkligen måste lyfta saltstenen upp till avläsaren på disken när jag hade så ont i ryggen ha ha ha hahhhh... och hon svarade INGENTING.
Tyst som en räka medan jag knappade in kortkod och pinsamhetens tjocka aladåbvägg gled in mellan oss och det var hennes fel. Jag sket i det, hon fick väl vara vrång då för fan.
Sen skruvade jag fast den i en lastpall. Saltstenshållaren alltså. Inte aladåbväggen.
Se saltstenen som sitter i en hållare - fastskruvad i pallen. Nu får de fikon, de som envisas med att sparka ut stenen i snön.
