Huvudet började bli blytungt, jag blev yr, lätt illamående, trött men samtidigt var det uppror inombords. jag lade mig på soffan... så mycket som måste göras... men det var omöjligt, lemmarna var förlamade.
Tårarna kom, men satt fast, inget förlösande, bara en kramp av skräck, blödandes genom oroliga ögon, fuktande hettande kind.
Igår. Lejon lade sig vid mitt huvud när jävulen var som värst. Djuren vet.
Snabba insatser med pastill. Pluto hämtade men jag sa att jag skulle väl ändå vänta lite. Det kanske ger sig? Men han var visare av erfarenheten han eftersom jag inte kan tänka i dylika lägen.
Så jag tog den.
Och när man ligger i fosterställning och tårarna bara rinner, då är det skönt att andas i en katt. När det sakta släpper och man känner verkligheten åter börja ta form så som man känner den.
Efter nån timme var jag stående, någorlunda fungerande, hämtade ved, till och med handlade och värmde gårdagens mat. Men ack så trött. När själen krampar så blir man så slut efteråt.
Idag har jag haft efterdyningar. Som hjälp har jag sett på "Väsen" och "Veckans brott" och målat. Måla är terapi. Tiden försvinner och hjärnan blir fokuserad fast avslappnad.
När det värsta släppt så gjorde jag stallet och eldade skräp. Få saker är så rogivande som att elda.
Uff för den här skräcken.
