Jag vill bara sitta här.
Jag vill bara höra på melankolisk rock och Sagan om ringen.
Jag vill bara stirra tomt ut genom fönstret och kanske kludda lite.
Inte frysa, någon kan väl elda åt mig?
Jag vill inte ha nåt att äta, ingenting smakar, fast jag är hungrig ändå åt jag nyss.
Skallen gör ont, ryggen, nacken, kroppen.
Jag har gått i bitar som skärvor på ett betonggolv.
Smärta.
Någonting inom mig har brustit. Lackat ur. Fått nog.
Ett avgörande beslut. Sorg och ilska och jag har tappat all tåga.
All ork att göra ett förbannade dugg.
Ens att prata.
För min del så kan det mesta dra åt helvete och ta allting med sig.
Inklusive mig själv.
Åka kana rätt ner i helvetet så kanske man kanske hinner småskratta lite på vägen.
Kanske.
Om man ids dra på munnen.
Det är då själva fan...
Man blir aldrig fri.
Det är en kamp längre än jävulen. Så hur ska man orka? En massa dagar som de här?
Äh!
