Men jag har ju tränat. Det är kortsiktiga vinster men det räcker för mig.
Om man till exempel vaknar 02.33 med jävulen i halsgropen och måste kasta sig ned på huset för att kvidande vrida ur sig själv som en disktrasa... ja då vet man att man lever. Eller att man är på väg att dö.
Det är så det känns.
Sen har jag intervalltränat hela natten, ungefär med en haltimme - timmes mellanrum. Klockan sex var jag helt slut. Jag vaknade klockan nio och tänkte att "nu ska jag nog gå upp" och när jag tittade nästa gång var klockan halv elva.
Fy fan säger jag för att brottas med sånt här.
Den här texten är full av motsägelser. Man kan inte sova när man har ångest, när jag reflekterar över mina känslor så väcker det ångest, när jag har ångest kan jag inte röra på mig, om jag har rört på mig får jag ångest i alla fall, om jag har måttlig ångest hjälper alkohol, när jag har ångest kan jag inte prata, om jag har berättat om sånt som väcker ångesten så väcks den ibland lättare osv osv
Och för att spåra ur lite... Ahlshammar och jag är av samma fina årgång. Hon väntar nu sitt första barn i sommar och räknar med att vara tillbaka i tävlingarna redan i höst. Hon sa också att "man vet ju aldrig hur det blir" och "vi får se" osv.
Jag tänkte; om jag skulle vara i den situationen... "jag räknar med att kunna andas igen nån gång till nyår men sen får vi se. Vi får nog hyra in en mobillift."
Jag antar att om man har sådana här dubier och bryderier så är det inte menat. Då kanske man är gjord att stå med skallen i en dyngstack istället.
Om vi levde på medeltiden då kan jag tala om att det inte skulle vara jag som skulle vara den som gick till marknaden med korgen under armen. Torgskräck och allt det där. Nej jag skulle sitta på en häst med rustning och en lans i näven.
Det är för lite bataljer these days. I alla fall sådana som innehåller svärd.
