Kroppen känns som om jag legat på mage i botten av en brunn med armar och ben upp efter kanterna och så har nån släppt ned ett klot på sju ton så det träffat nånstans nedanför det vänstra skulderbladet. Och så förgrenar sig det onda fint upp mot nacken och ut i armarna och så vidare.
Aj som fan.
Följden av det här är en jävulsk skallvärk som bultar i axlarna och tinningarna. Det är jävligare på ena sidan. Det har varit så i flera dagar nu.
Svår värk att angripa.
Snart är det dags, för regnbågslax och kanske en och annan röding.
Med spöet i hand, på en stol invid land, ett rim i stil med Fröding (?!)
Och som inte det vore nog så är man ju skicklig som få. Äta smörgås är liksom för lätt så man måste krydda det med att bita sig i läppen så fruktansvärt så det blir en fläskläpp värdig resultatet av en rejäl boxningsmatch.
Jag fattar inte hur man lyckas.
Vi sket i alla hjärtans dag igår. På tal om fläskläpp. Om man har det fint året om, varför ska man gå loss på just en dag för? Ja jag vet, jag har gjort det andra år men nu orkade varken jag eller Pluto bry oss.
Det är väl med det som det där med att våga tiga tillsammans. När man vågar skita i alla hjärtans dag så har man kommit en bit.
