Rapport från 16:e nästan tio minuter in i programmet. HÄR
Det talas i inslaget om att det är så otroligt många fler barn i Sverige som växer upp med en eller två missbrukande och/eller föräldrar med psykisk sjukdom än vad man hittills trott. Det här resulterar trasiga vuxna som utkämpat krig. Som varit med om krig. Traumatiserade människor som går runt i livet och försöker fungera.
Vården har ett ansvar här. Som behandlande läkare på en psykavdelning till exempel så ska man fråga sig när det kommer in en person med svåra psykiska problem, kanske självmordsförsök, kanske med djup depression, kanske svåra ångesttillstånd, kanske psykoser, att - har den här personen barn och familj? Och hur mår DE? Vilken hjälp får DE?
Som insider vet jag att det här sättet att tänka på familjerna, barnen till alkoholisten och den psykiskt sjuke, existerar inte för fem öre.
Vem är det som ringt ambulans? Ja de är inte här i alla fall. De sitter hemma i soffhörnet med en klump i halsen och motstridiga känslor av lättnad och oro i bröstet. De försöker se på tv men kan bara se framför sig sin förälder i ett tillstånd som får det att skära i hjärtat och tårarna bränna innanför ögonlocken.
De försöker själva söka hjälp för sina problem som är en direkt följd av de världskrig de fått utkämpa på hemmaplan sedan de var barn men det enda de får göra är att argumentera och mötas av mothugg och uppkäftiga receptionister och andra som sitter och tar emot samtal på vårdinrättningar.
Vet ni att ni har bilan i er hand ni som svarar i telefon på psyket eller andra mottagninga? Vem vänder sig till er? Kanske är det den som står och väger mellan repet eller att hålla i lite till om det är nån som tar ens darrande utsträckta hand. Vet ni vilket ansvar ni har i ert bemötande? Vet ni vad mening som kan vägas i era ord och tonfall när det ringer någon som står med ena benet i färjkarlens båt? Tänk om du svarat med vänlig ton istället för en raljant, kanske hade det gjort att den som ringde kände att det fanns någon som förstod, som kunde hjälpa, som orkade höra på.
Vi har traumatiserade barn, ungdomar och vuxna i vårt land som går osynliga omkring tills de inte orkar längre. Vem ser till att de får resurser och adekvat vård? Vem ser till deras intressen? Vem hjälper dem?
De kan inte ens hjälpa sig själva för "det finns inga resurser".
