Jag är så slut i skallen så jag inte kan prata emellanåt. Glömmer ord. Glömmer allt.
Så jag har suttit vid bordet/legat i soffan och pallat upp benen och läst och läst och så skrivit ibland. Jag som ville rida.
Det är ett jävelskap att acceptera sin kropps limitationer. Begränsningar. Det känns ofullständigt när man inte gjort det man vill. När jag försöker sova sen så snurrar det i skallen allt jag vill göra och allt jag har gjort. Hur jag ska lägga upp det nästa gång osv.
När jag jobbade på ridskolan så brann jag verkligen för mitt jobb. Jag och de andra var där hela dygn kändes det som. Varje ledig tid. Jobba över tänkte man inte på, man var där och höll på tills det blev klart.
Jaha, så fick jag skallsmärta och hjärtarytmier. Rena rama stress-symptomen. Läkaren sa att; "Nu får du inte åka dit på tre veckor." "Men det går inte" sa jag, "jag måste göra det och det och..." Läkaren kastade ifrån sig pennan på skrivbordet och sa att; "Då är det ingen idé jag sjukskriver dig. Men då kommer du att gå ordentligt in i väggen.
Så jag lydde, fast det var svårt.
Nu får jag lyda mig själv.
Men ogärna.
