Det krävdes nämligen därför att man skulle kvalificera till den yttersta kretsen av hopplösa fall som inte kunde arbeta och som inte fick vara sjuka fast de var sjuka utan de fick gå i den däringa aktiviteten istället.
Jaha, så den som hade aktiviteten ordnade en remiss till en riktig psykolog i en annan kommun. Något som ingen hade lyckats hjälpa mig med under de antal år jag varit i vårdpsyksnurran.
Jag gick hos psykologen i ett år. Två gånger i månaden. Hon var bra. Vi började komma nånvart. Den enda som haft den kompetens och förståelse som jag sökt i många år.
Men så gick hon i pension, psykologen, i november förra året och det låg på mig att ringa och be om samtal hos en ny.
Psykolog.
Så det gjorde jag, duktiga Rune, och eftersom jag har problem att föra mitt liv framåt eller eventuellt åt sidan på grund av symptom och krokben av psykisk karaktär så talade jag om rätt utförligt hur det låg till och att jag behövde terapisamtal med en psykolog.
Så jag fick en tid efter några månader, ja från november till på onsdag det är ju några månader, Typ 7 ½ månad. Till en SJUKSKÖTERSKA!
Eftersom det inte framkom att det var en sjuksköterska förrän i ett brev som kom förra veckan så ringde jag idag för att reda ut begreppen.
Det tog inte lång stund förrän tonen blev irriterad och jag kände mig som en alltför krävande och krånglig fan som inte lät sig avfärdas med de vanliga "ring nån annastans" - grejen.
"Jamen hon har ju säkert... eeeehh psykiatrisk utbildning, he he he (Konstifikt småskratt)."
"Ja det kanske hon har men jag har frågat efter en psykolog och vill träffa en psykolog"
"Ja det kan ju inte jag hjälpa dig med. Du får ringa till henne själv så får ni reda ut om hon kan hjälpa dig."
"Vad ska det tjäna till? Det kan vi väl inte avgöra på telefon. Vad gör jag om jag kommer som ny och vill ha en psykologkontakt?"
"Ja det finns inga som har tid. De håller på med ADHD-utredningar allihop som alla ska ha nuförtiden, ha ha!" (???)
"Så det finns ingen psykolog alltså?"
"Det kan inte jag svara på. Det där får ni reda ut hur det är tänkt."
"Ja men det spelar väl ingen roll hur det är tänkt, jag vill träffa en psykolog för att fortsätta min terapi som avbröts när min förra psykolog gick i pension."
Och under den där meningen så pratade hon i munnen på mig KONSTANT fast jag fortsatte prata. Jag vet inte nå vad hon sa. Och hon sket i vad jag sa, uppenbarligen.
Jag fick fråga om:
"Hur gör jag om jag vill ha en tid hos en psykolog? Var ringer jag då?"
Som att det satt fast i urberget och att hon fick karva ut det ur det innersta av den mest härdade jävulen så mumlade hon fram ett svar och så småningom när jag frågat efter det; ett NUMMER till det ställe dit jag skulle ringa.
Nu hade jag tydligen hamnat helt fel trots att jag ringde till det ställe som man uppmanade mig att göra då när min dåvarande psykolog gick i pension.
Jag förklarade för den här människan jag kommit till att jag hade också krav på mig att gå i psykologsamtal och att det inte duger att komma och säga att man har gått till en sjuksköterska i samtal.
De här kraven hade jag på mig DÅ, märk väl D.Å. när jag gick på AF-grejen, men eftersom jag tänker att jag kan hjälpa nån som ringer i liknande ärende så kan jag lika gärna säga att man kan ha sådana krav på sig.
"Nej sådana krav har de inte på AF, he he he. (Skrattet igen?!)"
"Jo de har de. I arbetslivsinriktade program så..."
"Ja jag vet inte hur AF jobbar."
"Nej men jag berättar ju det för dig nu..."
"Du får ringa till bla bla för jag kan inte hjälpa dig (får jag gå ut och röka nån gång din dryga psyksjuka krävande jävel)."
Det ska vara stålbepansrade krigare till att ringa och söka vård och hjälp. Tänk om jag stod på randen att ta till repet? Tänk om det här var det samtal som avgjorde om jag vågade hoppas på att det fanns hjälp att få eller om det var det som gjorde att bägaren rann över och jag skulle inse att för mig fanns ingenting.
Tänk om hon hade bemött mig med ett; "Du har kommit rätt. Vi ska försöka reda ut det här. Vi ska se om det finns en psykolog som du kan få komma till. Det ska nog gå bra ska du se. Kan du vänta någon vecka eller är det mer akut?"
Nej they fuck you at the psykmottagning. Själv är bäste läkare sa Långben och halsade en kvarting innan lunch.
Det ska höra fan till att vara klen i nerverna.
Vet ni vad det här gör? Hela den här kontakten med psykvården, den så kallade, den tar all kraft av mig. Jag får mer hjälp av att rida, gå på healing, meditera och att skriva.
Man ska sluta hålla på med sånt som inte ger nåt. Sånt man "ska" göra bara för ATT.
Sluta.
