Jag tog mig iväg till dressyrträningen igår. Alltså den jag skulle medverka i själv. Det är en sak att lära ut och en annan sak att göra det man har lärt sig.
En bra lärare måste vara elev själv sa Långben och skickade Musse på skidläger.
Innan
Vad brukar jag säga när jag instruerar? Jo; "gör som du brukar". Tror ni jag gjorde det igår? Ha ha haaa. Jag gjorde precis tvärtemot allt som jag brukar och kan man tänka sig att Loostigaste reagerade med spänning.
Det slutade ju väl men eftersom jag har en rygg som gör vanvettigt ont så blir man rädd för ryck. Till exempel när hästen hoppar iväg. Ja hon har aldrig hoppat iväg så mycket som igår. Ryck ryck i ryggen.
Ha ha ha
Men man måste visa sina svagheter om det ska gå framåt. Nästa gång ska jag till äventyrs förbereda mig lite bättre. Typ rida dagarna innan. Inte ligga lik i soffan och linda lindor och plocka ihop sadeln en halvtimme innan träningen ska gå av stapeln.
Slutet
Det är när kraven kommer man kan bedöma graden av utbrändhet och stress, oförmåga och sjukdom. Vilda hästar (!) har inte kunnat draga mig ut dagarna som varit. Man hade fått piska mig tills jag hade letat på ridstövlar och annat krams i tid. Nu hade jag mina usla vanliga kängor att rida i. Ja jag är helt väck. Förmår inte. Jag blir som död när det kommer måsten flygande.
Och det lustiga är att det är ingen annan än jag själv som anmält mig och pressat mig till dylik träning. Därför att om jag inte gjorde det så kunde jag lika gärna sälja allt och hänga mig. Jag måste göra ett försök i alla fall.
Eller ett antal.
