Ja visst, så man söker. Vård då liksom. Läkarvård.
Det är här lotteriet börjar. Har man "tur" att få komma till "nån bra", nån som förstår och som är human.
Eller får man komma till nån som behandlar en illa? Eller kanske ännu värre, inte behandlar en alls?
Eller så får man byta läkare. Byta och byta och byta. Dra sin historia gång efter gång för nya människor. Vissa ser inte ut att orka höra på, andra ser inte ut att tro dig, vissa ser inte ut att begripa vad du säger och nån kanske sätter sig med händerna i knä't, ser dig i ögonen och lyssnar.
Man börjar känna sig som en gammal skiva med hack i. "Nu säger jag det här igen" tänker man och börjar tro att man sitter där och hittar på.
Och man ställs inför valet att vara brutalt ärlig och berätta precis hur man känner sig. Eller att dra den där lite mer lättsmälta, kanske lättförståeliga varianten. Den där versionen som inte skrämmer folk men som skrämmer dig.
Det kostar ju på, att öppna sig.
Man vänder inte ut- och in på sig hur som helst för vem som helst. Räcker det inte med att jag mår så dåligt att jag ändå tagit mig över tröskeln och faktiskt sökt läkarvård för det faktum att jag att jag inte kan vara hemma ensam och må så här längre? Jag förstår att jag måste söka hjälp för att inte gå under. Så jag söker hjälp då, äntligen, fast det bär emot. Det är jobbigt att gräva i såren.
Läkaren frågar och jag svarar. Jag kanske får fylla i ett sånt där papper som ska avgöra med skalsystem om man är deprimerad, ångestfylld eller rent av självmordsbenägen.
En gång fyllde jag i ett sånt där papper helt sanningsenligt. Helt utifrån hur jag kände. Det var en fråga som var formulerad ungefär: "Har du någonsin tänkt att det skulle vara lättare att vara död?" och så några alternativ hur ofta man tänkt det. Jag kryssade i "varje dag".
Det var inte sant. Det var oftare än varje dag. Det var flera gånger i timmen. Faktum är att den tanken låg bakom allting jag sade och gjorde. Även när jag skrattade och pratade med folk och familj så låg tanken om döden som en befriare bakom allt. Man kan skratta och gråta samtidigt, det är bara det att det är inte alltid det syns.
Responsen på mitt ärliga svar på papperet blev att det där kunde inte stämma för var man så deprimerad så såg man inte ut som jag gjorde eller pratade som jag pratade.
En annan läkare som gav mig ett likadant papper som jag nogsamt fyllde i kostade på sig att i sin självpåstådda jävighet ändå skriva ett utlåtande till Försäkringskassan att jag inte var i behov av någon psykiatrisk behandling eller psykologsamtal och att det inte förelåg några symtom som talade för det.
När jag hade slutat äta mat så konstaterade en läkare vid näringsbristproverna att jag borde äta apelsiner. När jag sa att jag inte kunde äta men att jag ändå drack juice ibland så tyckte vederbörande att det var nog bra om jag åt apelsiner ändå.
"Du har ett brutet ben men jag tycker nog att det skulle vara bra om du försökte gå med det. "
"Ja men benet är ju brutet. Jag försöker gå med kryckor ibland i alla fall. "
"Ja men bäst vore om du kunde gå med ditt ben."
Och så dessa råd om fysisk aktivitet. Visst ibland kan det vara befogat men man kan inte utfärda motionsordinationer per automatik. Som en generell universallösning. Ibland måste man faktiskt få bekräftelse och direkta order om att vila. Om man inte har några krafter så kan man åtminstone få slippa skuldkänslorna för att inte orkar resa sig.
Varför är det så här? Varför har man inte en och samma läkare som känner en och som man har förtroende för. Som begriper och som remitterar en vidare till andra som kan de bitar som inte direkt rör läkargrejen? Till exempel, psykolog, sjukgymnaster osv.
Varför har den allmänna trenden inom sjukvården och även andra instanser, socialtjänst, Försäkringskassa och Arbetsförmedlingen, blivit så människofientlig?
Varför upplever man sig illa behandlad, illa ansedd, som en parasit, en som stör deras tillvaro, en pain in the ass som de vill bli av med. En simulant, en hypokondriker, en vårdhaverist som missbrukar systemet?
Jag tror det beror på den allmänna synen på arbetslösa, sjuka, utförsäkrade, socialbidragstagare och annat löst folk. Synen kommer uppifrån. Regeringen talar sitt tydliga språk när det gäller hur man ska se på dessa människor och vad de är värda. Alla regelverk och hur politikerna pratar om dessa utsatta grupper anger tonen för hur de ska anses.
Det blir legitimt att behandla "folk" illa. En långsam politisk hjärntvätt har pågått sedan regeringsskiftet och till och med före det, att "vi ska inte ha sjuka och arbetslösa". Det är tillåtet att se ned på den här gruppen, de är ju ingenting värda ändå, det ser man ju. De gör inte rätt för sig. De bidrar inte. De har ju inga pengar gu'bevars.
"Se på dem nu, de som varit simulerat sjukdom i åratal på samhällets bekostnad. Nu får de. Fattigdomen ska tvinga dem ut i samhället och arbetslivet. Nu är go'dagarna slut jävla snyltare."
Allmänt villebråd. Fredlösa i vårt moderna samhälle. Det går bra för Sverige. Sassa brassa. Snart är de alla i aktivitet. Snart är statistiken tillfredställande. Ha ha haaa!
Och så går folk ut från läkarmottagningar med en klump i magen och med tårarna brännandes bakom ögonlocken. Med förödmjukelsens beska eftersmak i munnen och hopplöshetens tunga ok på sina axlar.
"Det är ingen idé. Jag kan lika gärna befria samhället och alla jag känner från mig själv. Om jag bara jade kommit på för ett halvår sen att om jag bara tagit en promenad så hade jag sluppit det här."
Snön smälter. Smältvattnet rinner i små bäckar och rännilar genom snödrivornas bergsmassiv. Om man lägger sig ned så ser det ut som jättelika glaciärer. Fåglarna sjunger underbart vackert. Det ska bli varmt och ljust. Det ska bli sommar. Hägg ska blomma och syrener ska dofta. Liljekonvaljer ska långsamt vagga i vinden under trädens skugga och dess doft ska påminna om barndoms skolavslutningar. Björklöv ska spricka ut och lukten av de ljusgröna bladen i vårluften ska berusa oss i ett stilla varmt regn i slutet av maj.
Men det betyder ingenting nu. För nu är jag ingenting värd. Inte ens ett läkarbesök som kostade 250 kronor gav mig någonting att hålla fast vid. Det hade kunnat bli en falukorv, pulvermos, bröd och mjölk. Men nu behövs ingenting.
Ingenting.
