De så in i märgen trötta.
De oroliga.
De medkännande.
De beklämda.
De slutkörda.
DE bär ansvaret. Men de som HAR ansvaret egentligen, de bollar över och struntar i. De underlåter och de skickar hem. De skriver inte ut eller så skriver de ut. Medicin och patient, i den ordningen.
De som sitter på bestämmandeposter, på instanser, myndigheter, de som får ta beslut, som kan ta beslut - de ger fan i det. Istället för att ta ett bra beslut för mycket så tar de inga alls. Eller ett dåligt.
Läkare som sitter med makten i sin hand vad gäller att förorda, de kanske förordar men blir inte lyssnade på. Eller också ger de också fan i det och förklarar folk friska.
Som inte alls är friska.
Vad händer under tiden?
De anhöriga springer runt med en sil och försöker fånga upp regnroppar. Man ringer till alla man kan komma på som har nåt att säga till om och när man möts av deras ibland ignorans, ibland maktlöshet, ofta arrogans, alltid okunskap, så förstår man bara att man är ensam.
Jag är ensam - med ansvaret.
Som inte är mitt.
Jag är ensam med ansvaret över en sjuk person som ingen vill hjälpa för den hör inte hit eller den hör inte dit.
Den sjuke faller mellan stolarna. De anhöriga står och faller med ansvaret och dödens tyngd på sina axlar.
Ger upp sina liv, sina barn, sina respektive, sin ork sitt allt för att slåss mot obarmhärtigheten.
Mot samvetet och den svåra insikten och den icke uttalade önskan om att bäst vore att den sjuke kanske bara fick somna in under omänskliga och ovärdiga förhållanden.
Men en gång för alla.
Sörja en gång för alla.
Så mycket är du värd. Inte bara du utan den sjuke och alla runt om den sjuke. Ingenting är man värd.
Jag tror inte samhället tjänar på att låta bli att hjälpa en människa när det innebär att kanske fem-sex till får lov att hjälpa istället och får kliva ur samhället, sluta sitt jobb eller vara oförmögen att klara av ett.
Det kostar mer att rycka ut med ambulans ett antal gånger i månaden än att hjälpa den sjuke en gång för alla.
