mot detta hjälper inte saft av blut
det är nån jäkel som stulit min ork
hänger för vinden som kläder till tork
Jag jag ger fan i att svetslågan behagar bränna genom rutorna. Ner med rullgardinen som jag själv skruvat upp och så ligga i soffan som en däckad gris.
Mat... pfff, jag har ätit äggmacka. Pluto ostrkrokar. Det är väl gott nog sa Långben och orkade inte åka och handla.
Jag säger bara det att det är inte ens nån idé att tänka på att man kanske kan andas ut. Eller in heller för den delen. Just när man trodde att det hände nåt i vårdens och samhällets bräckliga sociala skyddsnäte så kastade jävulen en stor sten i det så hålet blev större än det var förut.
Det snackas brett och vitt om bragdgalor, vardagshjältar och sådant på tv. Stora galor där folk får pris för att de varit tidernas herdesknyfflar vid rätt tillfälle.
Men man får inga pris för att man står på sig, stänger dörren och säger ifrån. Man får inga pris för att man värnar sig och sitt till bekostnad av samvetets isborr i maggropen och tårarna brännandes bakom svalg och öga på fredagskvällen.
Det är ingen som hänger medaljer runt halsen på dig för att du gör tidernas insats en helgkväll när kylan och den stora misären står för dörren och skiljer liv från död med bara timmar som skiljevägg.
Det är ingen som hör dig när du skickligt parerar blåsta sköterskor, spydiga läkare, ointresserade socialtjänstemän och till sist den vars öde tagit all kraft ur dig.
Var är mitt pris?
