Edgar Allan Poes "Korpen" i min version.
Trött i dag jag satt och drömde
vid en gammal dator glömde
bakom sig skolbokssidor gömde
distraherande saker obarmhärtigt sker
Knappt jag börjat skriva förrän något pockade på skallen
när jag som bäst plickade, dock jag inget ser
fast jag runt mig blickade, rev åt mig telefonen, alltså nallen
det ringde i mitt huvud, inget mer
Bara i mitt huvud inget mer
Aldrig går det ur mitt minne, skoluppgiftens sista timme
i mitt rum som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg dit ner
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid datorn bunden
ack men djupt i hjärtegrunden, ack som alltid fanns där mer
hans öde som av djävlar spunnet
hans öde som lämnar mig fri - aldrig mer
Solen obarmhärtigt skiner,
genom mina skitiga gardiner
hör det väsnas och det viner, i det fula draperi
Allt som förr mig hände, aldrig sådan skräck jag kände
aldrig hemskare grodde ångesten sig i min fantasi
och jag önskar knappt ens hörbart
blott att släppa smärtan fri
"Hämta honom, snälla ni"
Upp i medvetandet då svingar
en korp på svarta vingar
en korp med budskap med det mörkaste av mörka banér
ingen hälsning han mig bringar
då han strax i skallen tvingar
det brutala budskap han kom med, och inget mer
Han sitter där än
min fiende och vän
med oket över mig som tynger tungt min livsvilja ner
om jag nånsin blir fri från sorgen,
om jag nånsin slipper ut från borgen
kan han inte svara förrän sen
"Sorgen, slipper jag nånsin den?"
Och korpen svarar: "Aldrig mer"!
