Det finns ingen vård. Inte för mig eller för folk som behöver den. Det finns inte tillräckligt många läkare som bryr sig. Deras rutiner brister. Engagemanget finns inte. De tror att det är på ett sätt för så var det förut men det är inte så. Allt har förfallit inom vissa sektorer.
Psykiskt sjuk person, självmedicinerar med alkohol och tabletter. Familjen ringer ambulans minst 1 - 2 gånger i månaden för att personen inte klarar sig själv och det slutar med sådana faror och tillstånd att döden inte bara knackar på utan han har även stigit in och gett fan i att ta av sig skorna.
Om han har några.
När dörren är låst så åker de bara därifrån.
De ringer aldrig ambulans, de hämtar inte patienten från avgiftningar, de kör inte patienten till avgiftningar eller andra vårdinrättningar, t ex psykakuten eller vanliga akuten.
Om man pratar med någon av de här personerna så tycker de att JAG ska prata med deras chef istället.
De får lön för ett jobb som jag gör.
Några timmar efter samtalet så får jag ringa ambulans. Det sa jag åt dem att det kommer att hända. Hon trodde mig inte.
Jag packade för hundrade gången i ordningen tillhörigheter och kläder i en påse och skickade med i ambulansen. Jag tejpade ihop handtagen på påsen och satte dit en lapp med namn och adress.
Den är borta nu. Det är den tredje påsen med tillhörigheter som försvinner. Skor, jacka, plånbok, mobil, osv.
En läkare ringer på kvällen. Den minut 22.14 - 22.15 jag är på toa på fredagskvällen för jag tänker att då ringer det väl ingen i alla fall. Jo då. Men han ringer bara en gång. Och jag missar det.
Viktig information går om intet.
När jag ringer upp nästa dag så är vederbörande person som åkt ambulans och blivit inlagd flyttad till en annan avdelning. Jag ringer till den avdelningen och säger att jag måste få prata med ansvarig läkare.
Sköterskan som knappt kan prata svenska och som inte förstår vad jag säger har en attityd som är helt obetalbar.
Hon låter som om jag bett henne krypa genom en kolgruva med ett ton löss på ryggen. "VARFÖR vill jag prata med läkaren?!"
Jag förklarar kortfattat.
"Det är lördag idag!" säger hon som att det vore en nyhet och en anledning till att läkaren inte kan komma till telefonen.
Jag blev inte ens arg. Jag var bara dryg. "När är hon anträffbar?" frågar jag som att jag ringde från regeringen.
Efter många påtryckningar fick jag ett halvt löfte om att ett meddelande skulle lämnas till läkaren om att hon kunde ringa upp mig om hon hade tid före måndagen.
Konstigt nog ringde hon upp inom en timme.
Allt jag berättade för henne kom som totala överraskningar. De rutiner hon trodde fanns - fanns inte. Information om patienten fanns inte. Bedömningen de hade gjort var inkorrekt och skulle behöva ändras men det kunde hon inte göra för i datasystemet gick det inte att "reversera".
Jag sa åt henne rätt upp och ned att jag sitter här med blanketter framför mig och kommer att anmäla alla de läkare som skickar hem en patient med den här sjukdoms- och journalhistorian.
Det får fortgå. I spåren går folk under.
Och i slutänden har det kostat jävulen.
