Jag väntar på den stora förlösande meningen
Jag väntar på den stora förståelsen
Jag har väntat i många år på att någon ska se, förstå och besitta kraft, kompetens och kunnande att kunna hjälpa.
Alldeles innan jag träffade Pluto så drömde jag om att jag kom emot en lång man och att han tog mitt huvud i sina händer. Det strömmade värme ifrån dem och han förstod mig, jag var så trygg där. Jag tänkte ”äntligen” efter så lång tid.
Pluto har just den värmen i sina händer.
Jag har pratat lite om det förut men jag tror att ibland så sänder ”nå’n” ut människor att bereda väg för den som ska komma efter.
Min historia för den som orkar
Vintern -07 liknade mitt liv jävelskap. Jag hade varit ensam i elva år, jag vågade inte närma mig någon och närmade sig någon mig så slog jag bort dem, rev ifrån, stängde av – och fick panik och skräck.
Men jag både levde och brann innanför mitt avstängda skal.
”Låt mig leva låt mig vakna, låt mig bland andra vara med, ge mig mod möta känslor nakna, äta livet med silversked.”
Det skrev jag då sent en kväll och jag var så förtvivlad över att inte våga leva. Jag kunde lika gärna dö. Jag vågade inte ens åka till kompisar och när jag gjorde det var det ett jävla lotteri om jag skulle få skräck eller inte. Flyktvägarna var många och när jag till slut vågade åka med och spela Texas hold’em och äta pizza ja då var det helt värdelöst…
Var det här allt? Jag orkade inte ens prata. Samma snack varje gång, blä blä blä.
Så jag slutade åka.
Men jag brann…
..så jag skrev en liten sms:grej i tidningen om att ”Finns det inga intelligenta, trevliga grabbar?” ”Var är ni?”
Och det kom ett svar efter nå’n vecka att ”Visst finns vi.” Även var de fanns och längd, ålder, musiksmak, intressen och mitt hopp, det grusade, blinkade förvirrat mot ett avlägset ljus.
Fanns de?
Så kom en dag i tidningen information om att jag skulle hålla utkik efter en lapp med ett telefonnummer på en viss anslagstavla i en stad.
Det var våren – 07. Jag hade börjat tappa vikt, från 86 till 77. Mycket muskler hade jag så det syntes stor skillnad. Jag började fundera om det kanske ändå kunde finnas någon som kunde tycka jag var värd att se på två gånger.
Jag hittade lappen en fredagseftermiddag och jag skickade darrande ett sms. Jag fick svar. Han tyckte mitt namn var fint.
Vi sms:ade lite fram och tillbaka den kvällen och den kontakten gav mig sådan ångest att jag fick bosätta mig på huset fullständigt förstörd av ångest. Jag stängde av telefonen, tog tabletter och försökte sova, mådde illa, skakade…
Men efter några dagar så klarade jag ändå av sms – kontakten skapligt bra. Jag märkte att han höll sig på sin kant men så bad han om en bild och efter mycket gnidande så fick jag väl iväg en på mms. Den tyckte han om och jag fick en tillbaka…
Han ville att vi skulle träffas och fika och jag dog av nervositet. Min kurator tyckte att jag skulle se det som träning… jo hej och hå. Men vi bestämde att han skulle komma och hämta mig och att vi skulle åka och fika.
Jag var helt förbi. Kunde inte äta, kunde ingenting.
Jag kämpade med sparrissoppa innan han skulle komma och jag lyssnade om och om igen på Sagan om de två – tornen musiken. Klockan närmade sig två, han ringde plötsligt och frågade om vägen och jag var ju tvungen att svara. Vi hade inte pratat innan. Och plötsligt så satt jag i hans bil på väg till sta’n.
Jag fingrade på min äppel-MER, han drack kaffe. Jag fick ingen luft, vågade inte titta upp. Jag försökte förklara att jag hade svårt med nerverna. Inte för man vill skrämma folk men vad göra?
Det gick bra först, han var medial sa han men hans bror var mera öppen… ”Det här kan nog bli en bra sommar” sa han och flinade menande mot mig. ”Det finns mycket mer än vad folk ser”.
Men så kom den, panikångesten, som en frysande kallsvettning sköljande som en våg över mig, slog undan tankar och luft, slog undan allting. Nu gällde det bara att klara sig.
Vi gick ut, han förstod.
Vi gick till en stor kedja som säljer TV-apparater och elgrejer. Jag såg ingenting, hörde ingenting. Han skulle handla nå’t.
De hade ställt upp en hemmabioanläggning med två fåtöljer framför. På en storbildskärm var det Sagan om de två tornen och musiken från soundtracket strömmade ut ur högtalarna.
Jag sjönk ned i ena stolen och han i den andra och han stötte till mig med armbågen med ett underfundigt flin trots min stora skrämmande skräck. ”Där ser du, sa han, tror du att det här är en slump kanske?”
Jag kunde inte annat än flina dumt mitt i ångestens härjningar.
Var det bara en slump?
Han skjutsade hem mig, gav mig en kram, den första på elva år och ville inte släppa min hand. Han tog avsked som om vi känt varandra i 30 år, som om han var min bror som skulle ut i ett 100 årigt krig. Han såg på mig med sorgsna ögon som att han visste att det var sista gången vi sågs.
Det var nog bland de värre av ångest attacker jag haft. Det släppte inte förrän dagen efter.
Efter flera dagar så förstod jag att han inte ville ses mer och jag frågade rakt ut.
”Nej… han ville bara visa mig att det fanns karlar därute och att livet var värt att leva skrev han. Han ville visa mig vägen ut.”
Världen stannade, allting stannade…
Jag skrev ett svar. ”Jag vågade för att DU var DU, nu är allt förbi”
Han svarade direkt: ”Nej nej nej, ska jag få lov att hämta dig och släpa ut dig för att du ska se att det FINNS kärlek där ute?”
Jag svarade inte mer. Inte ett ord. Allt VAR förbi. För mig.
Jag grät så jag tappade ögonen. Jag rasades av en sådan fruktansvärd känsla att jag inte stod ut. Jag var tvungen att vräka i mig allt för att orka några timmar och när tabletternas verkan började gå ur så var det bara att börja om.
Jag stod inte ut.
Det blev en hård smäll för en som inte varit med i spelet på så många år.
Men utan honom hade jag aldrig vågat träffa Pluto.
Jag hade aldrig SÖKT efter Pluto.
”Sätt igång att leva eller sätt igång att dö.”
Jag gav en giv till och tänkte inte, jag sa bara ja. När jag började tänka nej så sa jag ja i alla fall.
Pluto och jag träffades på nätet och inom två dagar så ringde han upp mig, vi pratade och pratade och han sa på en gång att det kändes som att han älskade mig.
Idag är jag väldigt glad att det blev min Pluto som kom i min väg. Jag har aldrig velat haft det annorlunda.Det tog bara tre dagar så var det vi. Egentligen inte ens det.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det var väldigt märkligt hur denna figur kunde bereda vägen och säga precis sådana saker… det är svårt att förklara men han var som en för- version av Pluto.
Som ville dra fram mig och visa mig kärleken.
Ja… jag vet inte vad jag ska tro.
