Bilden: Farbror Korv.
Jag förlorar mig i böcker.
När jag försökte pallra mig igenom högstadiet vilket inte var någon lek så tog jag ofta min tillflykt till skolans bibliotek.
Det var en ljudisolerad dörr ditin och när man klev in från överljudskorridoren så fick man en tystnads-chock.
Doften av gamla böcker, stora ljusa fönster, tidningar som ”Mad”, ”Kamratposten” och ”Frida” på hyllorna och bakom skrivbordet satt en liten skinntorr tant som hette Margot.
När hon slog i böcker för att stämpla i återlämningsdatum (som jag fullständigt ignorerade) så lät det av sidorna på ett märkvärdigt rapplande sätt. Det fick jag aldrig till hur jag än försökte.
Jag stoppade ”Mad” innanför tröjan och lånade skräckböcker av Poe och Ray Bradbury. Jag lånade rysarsamlingar med författare som Bram Stokes och Roald Dahl. För ett ögonblick kunde jag glömma allt som jagade mig, oroade mig och gav mig outsäglig ångest.
Om natten som en fruktansvärd smärta i ögat och jag gick upp och tog allt jag kunde hitta och satt sen på tolaetten och höll mig för skallen tills det släppte så pass att jag kanske kunde somna.
Om dagen som en jagande fasa, en piskande känsla av att vara på helt fel plats på helt fel tid som gjorde att jag ibland bara släppte allt och sprang till bussen. Eller slängde igen dörren så väggarna rämnade och gick 6 kilometer hem.
Jag tror det var i åttonde klass.
Pappa hade varit borta i någon vecka. Oron var som en knut i magen varje dag. Plötsligt såg jag honom gå förbi skolan ute vid stora vägen på trottoaren. Klädd, konstigt nog, men med olika skor på fötterna, för liten tröja men dock en tröja och det konstigaste träningsbyxor jag sett i nå’n idiotfärg.
Hans ansikte var märkt av flera veckors drickande, han kunde väl inte gå så vidare värst bra och han såg ut som den värsta uteliggare…
Jag sprang ut från stora porten i skolan och över vägen och kramade om honom runt den uppsvällda magen. Han tog mig tafatt på huvudet och sa något tröstande med sin torra mun och utbrända hjärna.
Jag började storgråta och det blev en chock för mig. Känslorna bara kom. Inför alla.
Hela skolan tittade på, de värsta belackarna stod i dörren och i korridoren och blängde ögona’ färdigglodda på vårt familjära möte. Stirrade på min uppenbara sorg, på pappas förfall.
Skammen var total.
En svaghet synlig för var man att använda som vapen. ”Din farsa dricker T-sprit, det är ju skiiitfarligt!” ”Din farsa var på byn igår utan kläder.”
”Säger du det? Trevligt. ”
Och hur jag kom ut från biblioteket till trottoaren vet jag inte.
Och 03.10 var klockan när jag vaknade i natt.
